 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lena Vikberg
publicerad 11 nov 2002 kl. 15.32:
Gräsrotssuckers
Hur kan man nöja sig med att enbart försöka leva sitt liv i harmoni med omgivningen?
Tjena, det är jag som är 112:an. Jag kallas så. I folkmun. Här i byn. Det allra bästa med att vara 112:an är det faktum att det bor över 400 här, så jag är på den planhalva jag gillar allra bäst. Den övre. Det allra sämsta är att jag inte är bland dom 100 i topp, det är både en smula enerverande och en smula irriterande. Men, jag jobbar på det.
Gick ut hårt i förra veckan. Började med att hjälpa Inga som ramlat utanför affären. Kommunen har inte råd att sanda längre. Dom har en besparingsplan och måste därför prioritera. Eftersom sandningen kostar nästan lika mycket som deras studieresa till Kanarieöarna var dom tvungen att avstå från något av de tu. Så, där låg Inga. Som en sköldpadda på rygg, med benen sprattlandes i luften. Jag ilade tvärs över gatan, hjälpte henne upp och borstade av hennes kappa. Hon var skärrad, så pass skärrad att jag bestämde mig för att se till att hon kom hem ordentligt. Så vi tog en lång promenad. Arm i arm, bakom hennes blå rullator.
Dagen efter råkade jag av en slump hitta Nilssons katt som försvann i förra veckan. Hon hade fastnat i ett ren-stängsel, mitt ute i skogen, och inte kommit loss. Först trodde jag att hon redan var död. Pälsen hade frusit fast i snön och hon rörde inte en fena, fast jag ropade till när jag fick se henne. Men hon jamade tyst när jag tog tag i den kalla kattkroppen. När jag fått lös hennes tass skyndade vi hem. Jag bäddade ner henne i pläden och fick henne att slicka i sig lite grädde från min fingertopp. Minen jag mötte, när jag knackade på Nilssons dörr och dottern öppnade, går inte att återge, men hennes röda kinder fläckades av glädjetårar när hon insåg vad jag höll min famn.
Styrkt gick jag hem och beslöt mig för att anordna ett representationskalas. Japp, jag skulle representera det jag representerar bäst: mig själv. Med hjälp av goda vänner, god mat och gott dricka, var det dags för ett kalas. När jag var färdig med mina inköp var börsen tömd på sina 700 kronor, men sinnet var glatt och fyllt av förväntningar. Kassarna bågnade av frukter, ostar och bröd. Vinflaskorna knuffades med pilsnerflaskorna och klirrade när jag baxade mig hemöver.
Just som jag passerade brevlådan kom så dagens post. Jag fick den serverad rakt i näven och skyndade in. Reklam, reklam, reklam. Och ett brev från Folksam. Först tänkte jag strunta i att öppna det, men min nyfikenhet segrade. Tyvärr. Nyheterna lade sordin på min feststämning. För andra året i rad har det gått dåligt för bolaget. Dom har spekulerat i bland annat aktier som sjunkit i värde och i sina försök att få upp konsolideringsnivån så sänker dom återbäringen och inför avgifter.
Bedrövad satte jag mig ner vid köksbordet och tittade ut i den kalla kvällningen. Såg framför mig hur den pensionsfallskärm jag själv betalat, seglade bort i horisonten. Tänkte att jag får nog jobba tills den dag jag dör, oavsett om jag blir 65, 75 eller 85. Tänkte på den där ministern som i TV sa "I Sverige räknas det som fult att tjäna pengar" och insåg att hur fult det än är, så finns det något som räknas som ännu fulare. Att tjäna lite pengar. Tjänar man lite pengar är man en ambitionslös stackare som nöjer sig med det lilla. Att vara den lilla kuggen i det stora navet som drar runt samhället. Att vara en droppe i det hav som sugs ut av dom som verkligen fattat vad det hela handlar om.
Öppnade en pilsner. Drack den i djupa klunkar. Slickade bort skummet från överläppen och sökte någon slags tröst i morfars gamla devis. Jag har i alla fall hälsan och tak över huvudet. Jag har i alla fall hälsan och tak över huvudet. Jag har i alla fall...Atjooo! Tittade upp mot läckan i taket medans näsan rann till och signalerade att det var dags för förkylning. Igen.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
Anna-Carin Collin
