 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Shqiptar Oseku
publicerad 25 feb 2008 kl. 20.32:
Glass, svenskhet och poliser
Somliga tror att de har rätt att fråga en om man är svensk, och hur och när, och hur mycket, även när man bara vill äta sin glass.
Man bliver vad andra gör en till, sa en fransk berömdhet en gång. Jag fick anledning att tänka på detta häromsistens, när jag och min äldsta dotter gick förbi plattan här hemma i Stockholm.
Hon är nyss fyllda sju år och nyfiken. Hon pendlar mellan modig och blyg som blott barn i den åldern gör. Har liksom inte bestämt sig än om hon är liten eller stor. Så hon frågar, för att kunna avgöra.
Hon hade kommit hem precis dagen innan med ett rostigt mässingarmband som hon hittat på gården i sitt dagis. En jordsmutsig, blek och sjabbig historia, inte allför värdefull skulle jag tro; men ändå inte hennes. Så jag gick igenom min fadersrutin igen. Man tar aldrig andras saker, hittar man något främmande lämnar man in det till fröken, eller till polisen, ja du vet.
Hon tyckte att det var jobbigt att vara vuxen. Jag tyckte att det är nog så coolt att få uppskattning för att man gör rätt, även som barn. Det kunde hon hålla med om. Hon skulle tycka om att få tillbaka sitt armband, om hon tappade bort det. Hon skulle tycka att tjejen som lämnade tillbaka det var cool. Kanske också skulle bjuda henne på glass.
Så hon lämnade tillbaka armbandet till en förbryllad fröken, som tog i det med tumme och pekfinger och höll det på tryggt avstånd från sig själv. Jag vet inte vad som hände med armbandet, men det skulle inte förvåna mig om det åkte rakt ner i sopkorgen.
Häftigt hur barnlogiken fungerar. Upphittat, återlämnat. Glass. Så där går man i sakta mak mot Kulturhuset då hon plötsligt får ett ryck och drar mig i ärmen. "Pappa, häng med!".
Hon stannar inför två konstaplar som ser ut som Laurel och Hardy, vas uniform knappt täcker det absurt lustiga i deras uppsyn. Hardy ser trött ut, sliten; har troligen jobbat för länge i yrket. Han går patrull med en ung och tuff Laurel, som sveper runt med blicken som radar och har tätt sammanpressade läppar; en Laurel som är ute och ska nita skurkarna redan på sin första dag på jobbet. Jag blev skärrad. Snabba flashbacks av tidigare poliser, ett annat land, i en annan tid. Barn kan vara farliga. Frågade min dotter på albanska vad hon hade tänkt göra, men hon bara log. Jag log tillbaka, log sen fånigt mot Hardy. Försökte undivka att titta på Laurel.
"Hej. Hmm, får jag, hm, fråga en sak?", frågar min dotter. Hon stammar lite när hon är osäker, men talar flytande i tre språk. Hon har nog anat min osäkerhet, för hon gör sin röst lite barnsligare än vanligt. Hon tittar inte bestämt på någon av dem, utan snarare till dem båda.
Hardy ler ett trött leende, nickar. Hardy sveper vidare med blicken.
"Om jag, hmm, hittar en glass. Och lämnar tillbaka den, du vet, till dig. Eller annan polis. Om tjejen som tappat glassen inte dyker upp. Får jag, hmm, får jag äta den då?"
Hardy ler vidare, hans hjärna processerar. Laurel har dock slutat svepa. Han vänder ner blicken mot min dotter och tittar uppmärksamt. Han har fina gråblåa ögon, precis som hon.
"Var kommer du ifrån?", frågar han henne.
Det tog mig ett ögonblick innan jag fattade vad han hade sagt. Det var min dotters skärrade blick som gjorde mig kall i magen.
Min dotter är född och uppväxt här. Hon älskar knäckebröd och sill, tycker om hästar, går gitarrkurs. Hon har aldrig ens varit i Kosova. Hon förstod inte riktigt frågan. Hon såg förbryllad på mig, sen snabbt slog ner blicken. Någonting sa mig, att hon fattat poängen.
Hon drog mig i ärmen. Hon ville bort från elake Laurel. Jag exploderade.
Jag kanske ska vara tacksam att jag inte fick stryk och fick tillbringa natten på finkan. Jag var nog rätt högljudd där när jag undrade vad faen det hade med frågan att göra. Laurel var dessto lugnare i rösten när han undrade om jag skämdes för var jag kom ifrån. Min dotter blev min livlina, rev hårt, höll mig kvar i tid och rum.
Det var Hardy som räddade dagen. Han knuffade bort Laurel, gav mig en 'låt-knäppgöken-hållas" blink som ryckte upp mig, och satte sig ner på huk inför min dotter. Javisst får man äta glassen, om hon tjejen som tappat bort den inte kommer. Men det är svårt att tro, alla barn gillar ju glass så mycket. Fast det finns alltid glassar som vuxna inte hämtat, som man kan äta. Han utstrålade plötsligt en varm, faderlig auktoritet, som om han påmints om vad jobbet gick ut på egentligen.
Min dotter log stort. Laurel tittade bort i protest.
Det har gått ett tag sen sist, men jag har ännu inte lyckats trassla mig ur den historien. Den liksom gror vidare i mig, spinner osynliga trådar runt mitt sinne. Ibland river dig i mig inifrån som ett best. Jag blir förbannad, å min dotters vägnar. Att hon inte får fråga om glass utan att ta ställning till påtvingade frågor om etnicitet. Men åter andra gånger får jag ett inre lugn. Jag minns Hardy. Jag gillar Hardy, riktigt gillar honom.
Somliga tror att de har rätt att fråga en om man är svensk, och hur och när, och hur mycket, även när man bara vill äta sin glass. Det måste vara en väldigt viktig fråga för dem. Man anar att de liksom hämtar sitt värde därur. Kanske är man osäker på sitt unika värde som människa. Kanske fick man aldrig den värmen i föräldrarhemmet.
Till mitt försvar ska jag anföra, att jag heller inte brister varje gång jag möter osäkra människor. Det var bara det att jag blev rädd för min dotter. Jag är rädd att osäkra människor ska göra henne osäker. Man blir bara äkta arg om man är kränkt, eller rädd.
Hitta någon annan att bota dina komplex på, Laurel! Och låt min dotter äta sin glass i lung och ro.
|
Malmö moské
