KROPP & SJÄL
Artikel av Angela Larsson publicerad 8 jan kl. 06.00:


Foto: flickr/jessicadarliingx (BY CC 2.0)

Glöm inte den tysta i hörnet

Vem brydde sig om att tönten blev sårad, vem brydde sig om hur ensam tönten kände sig, när hon ändå inte var cool som de andra? Det gjorde ont. Ont i mitt lilla nioåriga hjärta.
Jag var aldrig speciellt cool när jag gick i lågstadiet. Tvärtom, ärligt talat. Jag och min bästa vän Johanna var outsiders, ingen brydde sig direkt om oss. Vi blev kallade "Fröken Långsam" och "Fröken Långsam 2". Det sjukaste var att vi uppskattade de smeknamnen för de gav oss i alla fall en roll. Vi räknades i alla fall.

Det är inte förrän nu jag inser hur jävla pissigt de andra ungarna behandlade oss. Varför kallar man en annan person på fullaste allvar långsam? Det är väl inte den personens fel att den nu rör sig lite långsammare än alla andra? Varför har man rätten att nedvärdera någon med sådana glåpord? Varför är det fullt normalt i en sådan redan nervös värld för många som skolan? Varför bröt läraren aldrig in och sa "men sluta kalla Angela och Johanna för långsamma, det är inte något de vill vara egentligen"?

Det var värst på gympalektionerna. Ingen visste ju varför jag var så förbannat långsam. Ingen visste ju att min mamma var överbeskyddande och aldrig låtit mig klättra i träd eller springa i tidig ålder. Jag skämdes så himla mycket när alla de andra barnen redan kunde simma, och jag kämpade för att ingen skulle se hur svårt det var för mig.

Jag och Johanna blev aldrig tillsammans med killarna vi blev kära i. De ville inte vara med de långsamma. Jag och Johanna blev aldrig uppskattade för det vi faktiskt var bra på. Ingen såg att jag faktiskt redan då var grym på att skriva och måla. De såg bara den långsamma tjejen. Ingen såg Johannas underbara omtanke, något hon har nytta av i det yrket hon valt idag. Vi var bara utstötta. Outsiders. Mobboffren.

Jag minns hur en tjej kallade mig "tönt" när jag gick i tredje klass. Jag sa ju aldrig ifrån, jag var ingen, jag räknades inte. Vem brydde sig om att tönten blev sårad, vem brydde sig om hur ensam tönten kände sig, när hon ändå inte var cool och spännande som alla de andra? Det gjorde ont. Ont i mitt lilla nioåriga hjärta. Att skriva ner det nu, gör ont i mitt sextonåriga hjärta. Att jag stått ut med all skit!

Tänk om jag hade vetat som liten att jag som sextonåring skulle skrivit en artikel som blivit läst av snart 3000 personer? Tänk om jag vetat som liten att jag som äldre skulle ha träffat andra personer som varit lika ensamma som jag i den åldern, tänk om jag vetat att vi skulle ha haft roligare än någonsin tillsammans, och blivit lika älskade som alla andra? Tänk om jag då hade vetat att killarna som inte velat ha oss då nu mailar oss "mobboffer" klockan 03.00 på natten, desperata efter att försöka få oss i säng eftersom vi nu blivit så sjukt självsäkra och snygga? Och tänk om... jag hade vetat att jag sagt nej för att jag kan få så mycket bättre.

Tänk om jag hade vetat att de som var så snygga, häftiga och populära i lågstadiet var dem man glömde bort (förutom när man skrev texter om sin tid i lågstadiet, förstås) när gymnasiet började - för att man gick på bättre utbildningar, bättre skolor, lärde känna mer spännande människor, och levde livet. Oavsett hur långsam man nu var.