 |
LITTERATUR & POESI Artikel av Mikael Vestlin publicerad 10 jul 2003 kl. 14.35: Gimme Shelter (kapitlet som ströks)Tidigt 80-tal. Party. Konst. Hippies. Dennis Hopper. Che Guevara. Pundare. Död.Det här kapitlet fick inte plats i den färdiga versionen av min debutroman "Krockad". I samråd med min förläggare strök jag det, plockade bort det. Och detta trots att kapitlet faktiskt var ett av mina favoritkapitel, men det passade inte in i helheten, stod ut för mycket, fel fokus. Kill your darlings? Yep! Shoot, BANG, död! ...och så återuppståndelse: *** Party! Men den här gången av det lite ovanligare slaget. Unos storasyrra hade lockat med oss till det här stället ute på landet. Hennes gamla polare bodde kvar där i något slags kollektiv. Drop-outs, konstnärer och gamla idealister i en salig röra. Mest 50-talister, men även en del 40-talister. Gamla typer, men det kunde vara kul som omväxling. Hälsa på i den gamla världen. Uno körde, hans syrra satt bredvid och jag och Mimmi satt och hånglade i baksätet. Vi kommer fram och Unos syrra blir lite nipprig över att träffa sina gamla vänner och de pussas och fnissar och berättar för varandra att de inte har förändrats ett dugg. Jag, Uno och Mimmi håller oss lite i bakgrunden för att sedan följa efter de andra in. Vi kommer in i en hall som har cirka åttifyra tavlor på väggarna. Alla ser ungefär likadana ut. Stora kladdar med oljefärg i röda och bruna toner och en fallos instucken någonstans i det klibbiga färglandskapet. Det ser ut som om konstnären kraftigt överdoserat på Marie-Louise De Geer-Bergenstråhle. - Åh, Lisa! Jag ÄLSKAR dina tavlor! Unos syrra spelar över. - De är så starka. Varenda gång jag ser dem så tänker jag "krossa manssamhället"! De är så tydliga, så avslöjande, alla dessa män som ständigt ska in med sina snoppar och förstöra allt det vackra. Jag ÄLSKAR dem! - Snopparna? undrar Uno. - Nej, tavlorna, säger hans syrra innan hon kommer på att Uno driver med henne. Lisa ser stolt ut och säger något i stil med att hon faktiskt sålde två tavlor förra månaden och att ett galleri i Båstad är intresserade av en utställning och Båstad är bra för där finns det rika typer som har råd att köpa en tavla för skojs skull då och då. Unos syrra vänder sig till Uno: - Visst är de fantastiska Uno. Visst är de? - Mmm, säger Uno. Starka grejer. Och sedan, när hans syrra vänder bort huvudet, ger han mig en teaterviskning. - Fast kanske lite för mycket kuk. Jag kväver ett skratt och försöker se neutral ut för nu ska Unos syrra presentera mig för Lisa. Hon räcker fram handen. - Lisa. Jag överrumplar henne med en kram. - Robban. Hallo baby! Vi går vidare i huset och kommer in i något slags allrum. Mitt i rummet tronar en jättebyst av Che Guevara och vi kan inte låta bli att le. Unos syrra ser våra leenden, går fram till den och förklarar myndigt för oss att den är husets stolthet. En av de som bor där har dragit med sig den hem från Kuba och tydligen ska konstnären som gjort den varit nära vän till store Che. Vi ser sådär lagom imponerade ut under tiden som vi scannar av resten av rummet. Grateful Dead busar i högtalarna och en massa människor finns på kuddar, stolar och madrasser. Det luktar brass och en snubbe som ser ut som om han var med i Jefferson Airplane sitter och mekar på en pipa som har ett huvud stort som en kaffekokare. Vi slår oss ned på en madrass i ett hörn och känner oss unga och lite utanför. De här människorna kommer fram och hälsar och kramas och undrar om vi vill ha något att dricka. Det vill vi och vips sitter vi med varsitt glas innehållandes något brunt som smakar sockerbeta och rom. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för skumma grejer i den där brygden och lovar mig själv att bara smutta. Mina ögon vandrar runt och fastnar på en. en. en ÄNGEL! Hon sitter där i ett hörn med kolsvart korkskruvshår som är sjuhundra meter långt. Ansikte är helt vitt och hon ser ut att vara gjord av porslin. Spröd och ömtålig. Hennes ögon tittar på mig och jag får en känsla av att hon ser rakt igenom mig. Att hon ser precis vem jag är, vad jag tänker och vad jag vill. Det ser ut som hon vet ALLT. Om ALLT. Hon måste vara frälst på något sätt och ha världens fräsigaste kontakt med den häftigaste av alla gudar. Jag blir lite blyg och tittar bort, för bredvid henne sitter en tatuerad Hells Angels-variant med Dennis Hopper-uppsyn och ser jävligt förbannad ut. Och även han tittar på mig! Och han ser inte ut som om han ser rakt igenom mig. Han ser ut som om han håller på att slå ihjäl mig. "Akta dig Robban. Akta dig." tänker jag. "Den här killen är svartsjuk och totalt galen!" Hinner inte tänka längre för Jefferson Airplane-mekaren går runt och delar ut slangar till alla. Slangarna är kopplade till hans jättepipa och nu ska det tydligen bli kollektivt flum. Mimmi, Uno och jag kan inte låta bli att fnittra åt situationen. Det känns som om vi blivit förflyttade till Woodstock eller något liknande och nu fattas bara att någon ska läsa Allen Ginsberg för oss. - Då så. Mina vänner. Kärlek på er. Låt er väl smaka av det finaste hasch ni någonsin smakat. Det kommer direkt från Kashmir och jag lovar att ni kommer att må väldigt, väldigt bra. Jefferson är definitivt i form nu när han är killen hela dan. Alla applåderar och börjar sedan suga på slangarna. Vi "ungdomar" tar det lite lugnt, för trots allt känns det inte riktigt bekvämt att sitta här. Mys-stämningen känns inte riktigt äkta, snarare desperat. Jag kollar bort mot ängeln och Dennis Hopper, och Hopper suger för allt han är värd, medan ängeln återigen låter sina ögon se rakt igenom mig. Jag ser Mimmi i ögonvrån, men hon verkar inte ha märkt ängeln utan fortsätter sin diskussion med en konstnär av något slag (som säkert som amen i kyrkan helst av allt vill knulla Mimmi och därför tänker använda sina kunskaper om modern konst som ett verktyg för att komma in i trosorna på henne). Jag hör fragment av deras diskussion: "Andy Warhol...OP...pop...Factory...Velvet Underground...Sugar Plum Fairy var en langare..." Han har verkligen dragit igång stora impar-snacket. Efter en kvart verkar det som om Dennis Hopper somnat in av all Kashmir han dragit i sig och ängeln med de svarta korkskruvslockarna har rest sig och står i en dörröppning och vinkar diskret åt mig att komma med. Jag tvekar i några sekunder men Mimmi snackar fortfarande konst och jag är lite sur och svartsjuk så jag smyger iväg. Ängeln visar in mig i ett litet rum som endast innehåller en säng och ett litet sängbord översållad med levande ljus. - Sätt dig, säger hon. Jag vill att du ska vara med. Sen låser hon dörren. Jag sätter mig och undrar vad det är jag ska vara med om. Jag ser henne öppna en låda i det där sängbordet och hur hon plockar fram kanyl, flaska, sked, slang, tändare och en liten ask. "Fan" tänker jag. "En pundare! Hjälp." Och plötsligt ser jag att det som finns i hennes ögon inte alls är insikt. Det är total uppgivenhet. Det är den frid och ro som antagligen kommer när man kommer på att ingenting längre betyder något. Där ser man. Det är fan inte lätt att se skillnad på ingenting-spelar-någon-som-helst-jävla-roll-längre och frälsning. - Vill du ha, viskar hon. Jag skakar på huvudet och ser antagligen lite rädd ut för hon skrattar till och säger att det var just det svaret hon hade hoppats på. - Du behöver inte vara orolig, men jag vill att du ska vara med här hos mig nu för jag känner att dina vibrationer är goda vibrationer och det är just sådana vibrationer jag behöver. Så jag sitter kvar och bjuder på mina goda vibrationer. Hon sätter igång med att förbereda fixen och jag tycker det är lite otäckt men stannar för samtidigt är det faktiskt lite fascinerande. Hon trycker in nålen i armen men tydligen är det något som går fel för plötsligt ser hon inte alls avslappnad och frälst ut. Hon ser ut som ett barn som precis tappat den där stora glassen med choklad på och alla pengar är slut. Sen skriker hon. Högt och länge och jag tänker "Herregud, nu har hon överdoserat eller nåt och snart är hon död". Mer hinner jag inte tänka förrän Dennis Hopper slår in dörren och kommer inrusande och spänner ögonen i mig. - Din jävel, väser han. Jag visste det. Du är ute efter att sätta på Precious. Hon är en känslig varelse och det enda du kan tänka på är att få komma in i henne va? Din jävla kåtbock! Jag försöker protestera och förklarar att han fått allt om bakfoten men jag tystnar snabbt då jag ser att han dragit fram en kniv och kollar in mig från topp till tå. Det ser ut som om han funderar på vilken av mina kroppsdelar han ska köra in kniven i först. Då ser jag som i en dröm hur självaste Che Guevara dyker upp bakom Hopper för att sedan skalla honom rätt i huvudet med en fruktansvärd kraft. Che Guevaras skalle går i tusen bitar medan Dennis Hopper sjunker till golvet. Bakom honom står Uno. Uno! Min hjälte. - Kom nu. Kom för fan. Uno är bestämd och tar kommandot medan resten av huset snopet ser på under total tystnad. Och vi drar iväg. Plockar upp Mimmi på vägen ut och slänger oss in i Unos bil och kör iväg. Varje meter längre bort från det där huset är en meter sänd av gud och jag vill bara bort, bort, bort. När chocken har lagt sig kommer skrattet. Vi skrattar hysteriskt där i bilen och tackar våra lyckliga stjärnor, Che Guevara och Unos CV-femma. Väl hemma i min lägenhet, efter att Uno stuckit hem, sätter Mimmi på té och Joni Mitchells Blue, och sen klär vi av oss och jag låter mitt huvud vila på Mimmis bröst och känner hur tryggheten börjar komma tillbaka. Mimmis fingrar leker med mina lockar och hon säger att det var nära, och fan vad rädd hon blev. Joni Mitchell tar slut och Mimmi gör det som hon alltid gör när hon är riktigt allvarlig, djup och eftertänksam, hon sjunger. "Oh Lord, wont you buy me a Mercedes Benz..." Alla verserna. Jag borrar ner mitt huvud mellan Mimmis bröst, blundar och tänker att ikväll - Ikväll var det något mer än den där Che Guevara-bysten som dog. Nu återstår bara att komma på vad. (En gång i tiden var det här ett bidrag till författarskolan) |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
Mikael Vestlin, nä
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
Naseer Alkhouri