Dagens skrivtips: Svenskarnas sexvanor | Nya bränder i Stockholm | Våldtäktsdömd får resning efter 10 årBörja här!
ALKOHOL & DROGER
Artikel
av Shqiptar Oseku
publicerad 29 maj 2008 kl. 15.43:
Ge beroendesjuka vård på lika villkor
Om vi råkat ut för olycka eller fått lungcancer efter att ha rökt i tjugo år spelar noll roll: vi kräver - och får! - vård på lika villkor. Samma borde gälla samtliga sjuka - också de beroendesjuka!
Tänk dig detta: Socialstyrelsen visar i sin senaste rapportering att dödligheten i diabetes ökat dramatiskt under de senaste åren. Man misstänker att nya sockerarter på snabbköpshyllan och nya matvanor är orsaken, fast ingen vet på riktigt. Men samtidigt drar man in varannan insulinspruta och lägger ner tre av fyra diabetesmotagningar.
Kan du föreställa dig ramaskriet?
Ändå är det precis detsamma som drabbar idag en annan grupp svårt sjuka, nämligen dem som lider av beroendesjukdom. Både alkohol- och narkotikaberoende är sedan mitten av 1970-talet klassade som sjukdomar av Världshälsoorganisationen. Det är en syn som delvis gäller även i Sverige, arbetsgivaren är skyldig att erbjuda rehabilitering, landstinget att behandla en som patient, försäkringskassan att erbjuda sjukpenning. En utbredd folksjukdom är det också, c:a 130 000 svenskar är beroende av alkohol och c:a 70 000 av narkotika enligt Centrum för alkohol och narkotikaforskning.
Men det finns tydligen patienter och patienter; somliga är visst mindre värda. Beroendesjukdomen har idag en procentuellt högre dödlighet än samtliga andra folksjukdomar, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar inbegripna. Dödligheten för cancersjuka är 250 promille. Dödligheten i ischemisk hjärtsjukdom har under de sista 20 åren halverats.
Jämför gärna med alkoholdrickande, som är dödsorsak för mellan 5 till 7 000 personer varje år. En femtedel av dem som får akutsjukvården har alkoholproblem. I psykiatriska sjukvården utgör andel av patienter med alkoholproblem 40 %. En tredjedel av alla som dödas i trafiken har alkohol i blodet. 80% av alla som drunknar har druckit alkohol. Än värre är det för dem som utvecklat narkotikaberoende. I en äldre undersökning i Stockholm visade det sig att ungefär 2% av amfetaminmissbrukarna och 4% av heroinmissbrukarna dog under ett år, vilket är 8 respektive 16 gånger så hög dödlighet som i motsvarande åldrar i normalbefolkningen. I nyare utländska studier talas ofta om 20 gångers överdödlighet (!) för opiatmissbrukare.
Den allra färskaste svenska forskningen tyder på att verkligheten är ännu svartare. Björn Sallmén är en psykolog som varit knuten till behandlingshemmet Karlsvik vid Höör, norr om Lund. I en artikel i SvD nyligen skrev han om 104 intagna han utrett, som har han träffat återkommande under åren för att slutligen spåra dem till dödsfallsregistret. Sallméns är den första långtidsstudien med personlig intervjuuppföljning.
De utredda patienterna var mellan 40 och 50 år gamla när han började, 35 av dem var kvinnor. De flesta var blandmissbrukare, oftast alkohol tillsammans med amfetamin, hasch och läkemedel.Redan efter första året hade mer än var fjärde av dem dött. Hans unika långtidsuppföljning visar att 100 av de 104 intervjuade dött av sin sjukdom. Vi pratar alltså inte om promille här; utan om en dödlighet på drygt 97 procent! -Läs gärna om föregående rad, så du får en ordentlig uppfattning om sakens allvar.
Så vad gör man i samhället för att förebygga en sån farsot? Utbildar fler beroendespecialister? Stödjer de sjuka att hantera sin sjukdom? Satsar på effektiva behandlingar, för att hjälpa dem som vill ha vård att tillfriskna?
You wish! Beroendevården är splittrad mellan landsting och kommun (?) eftersom politiker och lagstiftare av gammal hävd ser beroendet mindre som sjukdom och mer som ett socialt problem. De sjuka jagas och straffas hårdare än mördare för att de uppvisar sina symptom. Det öppet deklarerade syftet är att det ska motivera andra att inte insjukna. Hör och häpna: förföljelsen ska också motivera dem som insjuknat att tillfriskna. Det är en lagstiftning som inte fattar - och inte vill fatta! - ett skit om hur beroende och ångest fungerar.
De sjuka som ändå vänder sig till samhället för att få vård upptäcker snabbt hur lågt prioriterade de är. Socialstyrelsens pedantiska statistik över kommunernas insatser mot beroende visar att såväl hjälp med boende, öppna insatser och heldygnsvård minskat med 3-4 procent årligen under 10 år. Tre av fyra LVM-platser har försvunnit liksom mer än varannan plats på de frivilliga behandlingshemmen under den tid som Björn Sallmén arbetat med missbrukare. På råga till det är vården oftast inte kunskapsbaserad och saknar resultatuppföljning. Den barbariska diskrepansen mellan förföljelse och vård är chockerande, ja rentav motbjudande. Och den vård man erbjuder fungerar till stor del blott som ett alibi.
Detta får en som mig, som träffar daligen beroendesjuka, att vilja slå någon. Jag samtalar just nu med Anja, 23 år, för att motivera henne till ett drogfritt liv. Anja, som egentligen heter något annat, är riktigt sjuk och prostituerar sig för att kunna hantera sin sjukdom. Hur ska jag motivera henne att leva nyktert, när detta samhälle vänt oddsen så kraftigt emot henne? Jag ser henne redan i en kista som krossas av schaktmaschiner, och får lust att gråta. Och jag har ändå jobbat drygt 11 år i yrket. Borde vara garvad, liksom.
Det må gå hur som haver med Anja: mitt jobb är att hjälpa henne upptäcka egna skäl för att tillfriskna, men i slutändan väljer hon själv. Fast hon har en dotter också, som är 7 år och fosterhemsplacerad. Har ofta håret i flätor, tycker om rosa klänningar, har precis lärt sig att cykla. Och har troligen en genetiskt ärtflig sårbarhet för beroende. Den är vetenskapligt belagd, statistikt fastslagen och precis lika dödsbringande som sin mammas.
Det kanske går, kanske inte, att hjälpa Anja. Men vi skulle kunna förbättra oddsen för hennes dotter. Om vi låter Luther vila salig i åminnelse, slopar våra fördömande lagar och attityder, lyfter skulden från de beroendesjuka och erbjuder dem a) stöd att hantera sin sjukdom, samt b) vård att tillfriskna om och när de väljer det.
För när det gäller fakta och statistik, så talar dessa entydigt. När samhället slopar strafftänket och går in för att ge stöd till de sjuka att hantera sin sjukdom, så minskar dödligheten dramatiskt. När vård erbjuds om och när de sjuka vill ha det, så ökar chanserna för tillfrisknande.
Det första är egentligen inte konstigare än att erbjuda sockersjuka insulin för att leva med sin sjukdom. Det andra, vård på våra villkor, får du och jag och våra barn varje gång vi vänder oss till doktorn. Om vi råkat ut för en olycka eller fått lungcancer efter att ha rökt i tjugo år, det spelar ingen roll: vi kräver - och får! - vård på lika villkor. Samma borde gälla samtliga sjuka - också de beroendesjuka!
Shqiptar Oseku, hoppfull
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Shqiptar Oseku
publicerad 29 maj 2008 kl. 15.43:
