Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av William Butt
publicerad 22 maj 2003 kl. 15.58:
Ge Joy Rahman hans 18 miljoner
Vi svenskar är ett jävla skitfolk som själva förtjänar att dömas till höga skadestånd, just på grund av fall som Joy Rahman. Domstolen bör i rättvisans namn tilldela Rahman de ytterligare 18 miljoner kronor som han kräver i skadestånd.
I en artikel på Aftonbladets debattsida för några år sedan hävdade jag att den morddömde hemvårdaren Joy Rahman var oskyldig, och jag förutsåg att det var oundvikligt att han skulle frias. Jag hade granskat fallet och som många andra hade jag sett journalisten Dick Sundevalls TV-dokumentärer om den kontroversiella domen. Många vakna medborgare som är pålästa om rättsväsendets slarv under 1990-talet gav mig medhåll, medan de personer som har uppfostrats av sossarnas "storebrorsapparat" till att tro på allt som står på ett papper hånade min artikel. Men Joy Rahman blev sedermera friad genom resning i Högsta Domstolen och i en ny rättegång fann en enig hovrätt honom oskyldig.
Efter att ha suttit åtta år i fängelse fick Rahman ett för det svenska lilleputt-samhället "rekordskadestånd" - hela åtta miljoner kronor. Men Rahman nöjer sig inte och vill nu stämma Moder Svea på ytterligare 18 miljoner kronor. Och det gör han rätt i, ty om det finns ett land i Europa vars skadeståndslagar tillhör medeltiden är det Sverige! De åtta miljoner kronorna är ingen kompensation för vad han och hans familj fått genomlida. De borde få leva resten av livet i ren lyx på svenska statens bekostnad. Varje rättsmedveten medborgare i detta ofta passiva samhälle bör hålla med mig!
Varje gång jag läser om Joy Rahman kan jag inte låta bli tänka på hans hustru och två tonårsbarn. Jag träffade dem i väntrummet på rättssalen under hans nya rättegång i hovrätten. Flickan var kanske 16 år, och pojken lite yngre. Hustrun är en vanlig hederlig svensk kvinna vars liv under hela 1990-talet fördärvades av den felaktiga domen mot maken. Trots att det blev mer eller mindre kört för Rahman, höll hans familj ut och stödde honom varje dag under de åtta år han satt bakom lås och bom. Barnen var små när han dömdes. De har växt upp utan en pappa i hemmet, men det är inte allt. Man kan inte låta bli att imponeras av hur Joy Rahmans fru uppfostrat sina två barn till de fina människor de blivit. Omständigheterna var sådana att denna familj lätt hade kunnat haverera, och barnen hade kunnat växa upp som socialfall eller bråkiga ungar. Istället för att lära sina barn anarki eller olydnad eller rättshaveri uppfostrade Monica Rahman sina ungar till ordentliga och ansvarsfulla medborgare - trots ett gigantiskt handikapp: att ha sin man skyldigförklarad till mord på en gammal kvinna, något som väckte avsky bland allmänheten. Frågan uppstår om inte Monica Rahman och Rahmanbarnen har någon form av mänsklig rätt till att kompenseras för den vidriga behandling som rättssamhället tvingat dem att utstå under så lång tid.
Men det låga skadeståndet förvåner mig inte ett dugg! I vårt land har människor och deras lidande inte särskilt mycket värde. Minns Ni JAS-planet som kraschade vid Västerbron i Stockholm City 1992? Just när planet kraschade råkade en kvinna promenera över bron. Hon blev av med sin arm på grund av brännskador och fick så småningom ett löjligt skadestånd på endast 7 500 kronor. Inte nog med detta. Anhöriga till de omkomna i Estoniakatastrofen fick endast 25 000 kronor per död person! Här i Sverige är alltså en arm värd endast 7 500 kronor och ett liv endast 25 000 kronor. Man måste i rimlighets namn fråga sig hur ett så modernt rättssamhälle kan bete sig på ett så primitivt sätt?
Joy Rahman, liksom undertecknad, härstammar från den indiska subkontinenten. Där har Sverige ett mycket högt anseende. Att ett justitiemord av detta slag skulle kunna ske i "Humanitarian Sweden" verkar ofattbart. Och samma anseende tycks Sverige fortfarande åtnjuta i andra tredje världen-länder. När jag en gång intervjuade Pakistans före detta premiärminister Benazir Bhutto för SVT:s Nyhetsmagasin "Åtta Dagar" sa hon så här till mig: "Jag har alltid imponerats stort av Sveriges betoning på och värnande om de mänskliga rättigheterna." Men let's face it folks - vi som känner till vårt samhälle (och jag menar inte de som har påverkats av sossarnas "tro-på-allting-som-står-på-pappret"-politik) är medvetna om att Sveriges värnande om de mänskliga rättigheterna är en stor jävla bluff som Olof Palme & company lyckades marknadsföra skickligt under 70- & 80-talen.
Verkligheten ser ut så här: Vi sätter gärna in en hundring på Radiohjälpens postgirokonto för att hjälpa barnen i Bangladesh, men när barnen blir stora och dyker upp på Stortorget är vi rädda för dem och den kultur de tar med sig till vårt samhälle. Vi segregerar dem från oss själva så att deras barn växer upp utan svenska kompisar, och vi ger dem hemspråksundervisning så att de aldrig riktigt kommer in i det svenska samhället. Vi ser till att de inte får fina jobb trots att många av dem är mer utbildade än vi är. De är tacksamma offer, och ibland utsätts de till och med för rättsövergrepp - i våra rättssalar dömer vi dem hårdare än våra egna.
Egentligen är vi ett jävla skitfolk som själva förtjänar att dömas till höga skadestånd, just på grund av fall som Joy Rahman. Därför bör domstolen som upptar Rahmans stämning mot svensk staten tilldela honom de ytterligare 18 miljoner kronor som han kräver i skadestånd. Det är det minsta som domstolsledamöterna kan göra.
Efteråt kan de gå hem och titta sig själva i spegeln och säga: "Äntligen får familjen Rahman det bra, idag gjorde vi rätt för Sverige." Först då kan vi börja snacka om värnande om de mänskliga rättigheterna.
William Butt, musikproducent, Stockholm
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Naseer Alkhouri
