Trådarna som spann mig tog slut i rätt nyans Jag fick bli lite av varje och hade inte en chans Spunnen i nyanser utan någon kemi låg jag täckt i smuts och sand På avstånd men ändå tillräckligt nära skrek rätt färger om fosterland I dimman som gjort mig sällskap fanns min tröst att finna Där inte färger räknades kunde jag se mig som en starkare kvinna Jag såg att jag skulle göra skillnad om jag färgblind gick ut med mitt mod Jag visste att det var det som krävdes för att kunna göra världen god
Alexandra Andersson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
