Det brinner två kvarter bort. Det brinner på Avenyn. Mängder av demonstranter trängs i parkerna och på gatan, ungefär hälften maskerade. Jag överdriver inte. Jag är livrädd.
Jag såg in i ögonen på en kravallpolis. De är lika rädda som jag är, om inte mer eftersom de trots allt står i frontlinjerna. De är effektiva och ställer upp sig i linjer lite här och var för att hålla demonstranterna under kontroll, ungefär som hundar vallar får, men de är rädda för vad som kan hända. De vill inte vara här.
Jag såg in i ögonen på de maskerade... vandalerna. De är ynkliga små kräk som gömmer sig i mängden, med gatstenar under sina munkjackor och en svart duk framför ansiktet, men de är lika rädda som jag är och de hetsar varandra när de ser polisen.
Båda sidor känner sig hotade av den andra sidan.
Rädsla - roten till allt ont. Jag börjar inse hur konflikter uppstår. Det börjar med en uppdelning i grupperingar och allt eftersom ökar meningsmotsättningarna och motsättningarna i syfte och när dessa når en kritisk gräns driver konflikten på sig själv tills den blir en öppen konflikt fylld av våld.
Båda sidor anklagar den andra för aggression, men skillnaden mellan aggression och överslagsreaktioner drivna av rädsla är hårfin om den alls existerar här.
Brandrök driver förbi fönstret. Fingrarna darrar när jag försöker skriva men jag måste skriva för att göra av med min egen rädsla. Där ute kommer någon annan att kasta sten för att göra av med sin, och någon kommer att stegra sin häst för att göra av med sin... Förhoppningsvis kommer ingen att behöva dö för att bli av med sin rädsla idag.
Per Edman, rädd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
