 |
Artikel
av Malin Dunfors
publicerad 8 mar 2011 kl. 09.17:
Gäster blir våldgsäster i skön fransk komedi
Temat för årets upplaga av den franska filmfestivalen (den 22:a i ordningen), som nu turnerar runt Australien, är ett första möte och en första kulturkrock.
Betyg: MVG
Titel: "My Father's Guest" (Les invites de mon père)
Genre: Komedi
Regi: Anne Le Ny
Manus: Anne Le Ny/Luc Béraud
Musik: Béatrice Thiriet
Medverkande: Karine Viard, Fabrice Luchini, Michel Aumont & Valérie Benguigui m.fl.
Speltid: 95 min
Först ut i raden är Anne Le Nys "My Father's Guest" som skildrar tjugohundratalets Frankrike. Framför allt landets problem med invandring och integration synas i sömmarna jämte den franska synen på syskonförhållanden och åldrande föräldrar. I sin andra film blandar Le Ny på ett underfundigt sätt komik med djupsinne för att tackla en hel rad tabubelagda frågor, som många regissörer inte skulle vilja ta i med tång. Hon får god hjälp av Michel Aumont, Karin Viard och Fabrice Luchini som gör några av sina livs roller. Denna lilla komedi lämnar få oberörda eller utan skrattrynkor.
Lucien (Michel Aumont) är en pensionerad läkare, vida känd som kvinnorättskämpe och förespråkare för mänskliga rättigheter, som ibland tagit till militanta medel för den goda sakens skull. Vid 80 års ålder bestämmer han sig för att hysa några illegala immigranter, vilket inte kommer som någon stor överraskning för hans barn: dottern Babette (Karin Viard), själv läkare som alltid dyrkat sin far och försökt följa i hans fotspår, och hans son Arnaud (Fabrice Luchini), som tvärtemot sin bror aldrig passat in i faderns utopi och revolterat genom att bli en förmögen affärsjurist, komplett med en storslagen Parisvåning och en blänkande Mercedes. Arnauds fru Karine (Valérie Benguigul) har inte heller mycket till övers för sin svärfar, som hon finner högtravande och egoistisk.
För att välkomna de nya tillskotten till familjen, bjuder Arnaud in till en riktig söndagsmiddag. Lucien dyker upp tillsammans med - knappast en sjubarnsfamilj från Senegal som alla trott - utan en 28-årig sexbomb från Moldavien: Tatiana (Veronica Novak) och hennes lilla dotter Sorina (Emma Siniavski). Saken blir inte bättre av att Lucien, helt apropå, berättar att han och Tatiana gifte sig häromdagen. Ett "marriage of convinience" såklart, försäkrar den gamle patriarken.
Det inhandlas en ny plasma-tv till Luciens lägenhet (han som tidigare aldrig sett på tv), nya gardiner och hans bortgångna frus älskade byrå flyttas till ett bakre rum. Medan Arnaud tar det hela med glimten i ögat, om hans far nu vill ta hand om en vacker illegal invandrare ser inte han några hinder, känner sig Babette, som alltid varit pappas lilla flicka, bortglömd. Inte ens deras konsertkvällar på operan är längre heliga. Allt når ett klimax när det visar sig att Lucien fallit med hull och hår för sin nya fru och vill testamentera allt sin kvarlåtenskap till Tatiana och hennes dotter...
Babette börjar omvärdera sitt liv som det präktiga syskonet och hennes yngre, attraktiva läkarkollega finns nära till hands att hjälpa henne på traven. Medan Arnaud och Babette verkar ha förlorat sin pappa till amour, återfinner syskonen varandra med rörande komiska förvecklingar som följd (scenen där en lunch som leder till en springnota som leder till att syskonen liftar med ett "swingerpar" är en av filmens mest klockrena).
Anne Le Ny är inte rädd för att porträttera vardagsrasimens fula ansikte eller att visa att integration ofta inte är en sådan dans på rosor som det kan låta. Plus, är en välgörare alltid en välgörare? Har man rätt att ta vad man vill, till vilket pris som helst? Le Nys rappa, vitsiga dialog visar en fransk familj i "free fall". Luchini och Vinard är helt fenomenala som bror och syster, Aumont är obetalbar som den stoiske, envise fadern som blir kär på senare år men misslyckas med att skilja mellan den egna moralen och den pockande lusten.
|
