KULTUR & NÖJE
Artikel av Stefan Whilde publicerad 5 mar 2006 kl. 19.21:

Gärningsmannen är en kvinna

Nu är det farligare än någonsin att gå ut på stan.
Man kan nästan höra George Orwell spy i sin grav. Personnummer, övervakningskameror, DNA-tester och ett minst sagt makabert teamwork mellan polismyndighet, riksdag och media gör att vårt moderna system allt mer liknar helvetet som Orwell beskriver i framtidsromanen 1984.

Spiralen ser ut så här: Statsminister Olof Palme blir nerskjuten på öppen gata den 28 februari 1986. Några år senare rivs Berlinmuren. När kalla kriget mellan USA och Sovjet ebbar ut som en sumpig fotboll och världen under första delen av 1990-talet går in i ett slags lugn behöver svenska staten en ny oroshärd som svetsar samman medborgarna. Det yttre hotet ersätts av ett inre. Brottsligheten ökar lavinartat! Media nappar – för vad säljer bättre än styckmord, knarkaffärer och sjaskiga krogslagsmål – och polis och kriminalvård rustar sig för inbördeskrig. Nu är det farligare än någonsin att gå ut på stan, alla rånar alla, kvinnor blir våldtagna på löpande band och pedofiler antastar barn i varenda trappuppgång. Vi möter det dagligen, svarta stridsrubriker i kvällspressen, hets och dramatik i Efterlyst på TV3.

Men hur ser den krassa statistiken ut? Jag läser journalisten Mattias Hagbergs Släpp fångarna loss – en reportagebok om brott, straff och trygghet (Atlas) och i den står det att våldsbrotten inte ökat nämnvärt på femtio år! Är den nya brottsligheten ett bländverk skapat av media och beställt av staten?

Hagberg vänder och vrider på fakta och föreställningar. När till och med Göran Persson och sossarna snott borgerlig retorik i kriminalpolitiken och var och varannan skriker efter hårdare straff och fler fängelser blir Hagbergs bok en provokation. Han ställer frågor som känns obekväma, ibland flummiga och han närmar sig utopier i sin jakt på sanningen bakom sanningen, men han sår också frön av tvivel. All forskning visar att frihetsberövande straff leder till ökad kriminalitet. Om nu fängelset som institution är så misslyckad, varför utarbetar vi inte ett nytt system byggt på moderna tankekedjor? Eller är fängelset en förvaring vars primära syfte blir en markering; vi mot dom. Man kan dra paralleller till den kliniska medicinen, som Hagberg också gör, och säga att tabletten visserligen tillfälligt undertrycker symtomet, men den botar inte, den gör bara ytan snygg för en stund och invaggar patienten och omgivningen i en skenbar trygghet.

Hagberg tar upp flera kända fall, däribland polismorden i Malexander, fänrik Mattias Flinks härjningar en natt i Falun och statsmaktens våldsmonopol (polisvåld etcetera). Diagnosen psykopati, ett lättvindligt och ovetenskapligt samlingsnamn, används i tid och otid av media och läkare, men sågas av Hagberg. Rättspsykiatrikern Sten Levander hamnar i onåd.

För att övervakningssamhället ska få godkänt av medborgarna måste medborgarna först inse hur farligt det är att leva i samhället. Att frihetsberöva brottslingar är en sak, det betraktas som helt naturligt, men att med kameror, avlyssningsapparatur och annan kontroll frihetsberöva dig och mig kräver en storslagen illusion. Vi har, precis som människorna en gång i Orwells 1984, gått på myten om våldet. Den självuppfyllande profetian är här. Storebror ser oss.

Medan Hagberg pekar ut unga, marginaliserade män som presumtiva förövare vill journalisterna Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist rikta lampan mot kvinnlig brottslighet i Gärningsmannen är en kvinna (bokförlaget DN). Båda böckerna studerar brott utifrån genusperspektivet, men Kordon och Wetterqvist menar att om patriarkatet övergått i matriarkat skulle 80-90 procent av alla våldshandlingar utföras av kvinnor. Makten förblindar alltså. Som det är nu håller sig kvinnor till sin roll också när de våldtar, misshandlar sambon eller tänder eld på huset.

Kordon och Wetterqvist gör som Hagberg, de knyter upp texten kring dåd som vi kommer ihåg och kan relatera till – Knutby-skandalen är ett sådant – men när de redovisar barnamord och våldtäkter (kvinna våldtar man) hålls förövaren anonym och skyddad. Riktigt aktuella blir de i kapitlet om tjejer i krogslagsmål. Som läsare tänker man direkt på SSU-ordföranden Anna Sjödins berömda fylleslag. Teorierna om varför kvinnor begår brott är många och påståendet att en åtalad kvinna skyddas av hennes egen roll som offer bränner lite extra. Är rättssystemet orättvist? En stor del av våldet sker under påverkan av mediciner, framförallt antidepressiva medel och sömntabletter. Vad kan vi dra för slutsats av det?

Jag vill inte säga att Hagberg presenterar särskilt konkreta alternativ till dagens straffsystem, men han har intressanta idéer och han vågar utmana våra inkörda begrepp. Kordon och Wetterqvists bok är något omständligt skriven med vissa tröttande upprepningar, samtidigt väcker också den viktiga frågor genom att vara politiskt inkorrekt.

Har brottsligheten ökat eller är det bara så att allt fler handlingar klassas som kriminella? Leder den ökade jämställdheten till en ökning av brott där kvinnan är gärningsman? Är det statens uppgift att straffa och vårda eller har individen ett eget ansvar och hur ser det ansvaret ut i ett system som inte tillåter individen något ansvar? Ska PMS räknas som en förmildrande omständighet när kvinnor står åtalade? Kan man verkligen lita på Socialstyrelsens rättsliga råd? Är det möjligt att begå ett sexualbrott utan att ha en penis? I tider av en närmast fascistoid politisk enstämmighet känns Släpp fångarna loss och Gärningsmannen är en kvinna som friska fläktar i kriminaldebatten.

Titel: Släpp fångarna loss – en reportagebok om brott, straff och trygghet
Författare: Mattias Hagberg
Förlag: Atlas
Utgivning: Våren 2006

Titel: Gärningsmannen är en kvinna – en bok om kvinnlig brottslighet
Författare: Suzanne Kordon & Anna Wetterqvist
Förlag: Bokförlaget DN
Utgivning: Våren 2006