Dagens skrivtips: Svenskarnas sexvanor | Nya bränder i Stockholm | Våldtäktsdömd får resning efter 10 årBörja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Angus Liddell
publicerad 8 jun 2012 kl. 06.00:
Lucille Ball Foto: flickr/classic film scans (BY CC 2.0)
Går kvinnokampen bakåt igen?
Lucille Ball visade mig en annan sorts kvinna än den nätta, söta och osynliga modern som passade upp med smörgåsar. Så småningom skulle jag hitta min egen Lucille...
Under helgen som gick var det en helt vanlig familj i Lund som splittrades då maken av okänd anledning tog ett basebollträ och spräckte skallen på sin fru. Grannarna säger att det var en helt vanlig familj, och barnen som lekt med grannarnas barn hade på intet sätt gett signaler om att allt inte stod rätt till. Vad är det som händer runt omkring oss och hur mår vi egentligen?
Detta återkommande våld som dagligen figurerar i media är faktiskt ganska nytt för mig, aldrig förr har jag sett så mycket hemskheter som det är nuförtiden. Visst vet jag om att det förekommit, och ibland på så hemska sätt att man chockas, men inte så ofta och återkommande som nu.
Det ska byggas ett kvinnohus i Landskrona för att skydda det ökande antalet misshandlade kvinnor, och kvinnor med barn som måste gömma sig, och även om hedersvåldet verkar öka så är det absolut inte bara det som sker utan mycket mycket annat, precis som med denna familj. Nu ligger mamman på intensiven, pappan är häktad och barnen omhändertagna. Varför mår människor så dåligt? Och hedersvåld, för den delen, borde väl kallas fegisvåld och inget annat.
Vi var tre bröder på sextiotalet som satt klistrade framför teven när man visade program med Lucille Ball. Det var en tid när kvinnor skulle vara nätta och söta, och när de blev mammor så skulle de synas så lite som möjligt, kalla när maten var färdig och hjälpa till så att alla kom i pyjamasen och sängen innan far kom hem. Och så kom han till slut, den enväldige härskaren som behövde ta igen sig efter en tuff dag på jobbet. Aldrig reagerade vi över att mor aldrig satt med och tittade på TV. Hon fanns bara någonstans, och kallade man på henne så kom det plötsligt en stor tallrik med mackor och mjölk - sedan var hon försvunnen igen.
Just därför var det så otroligt att se Lucille Ball när hon på ett så "okvinnligt" sätt underhöll oss och visade något som var rena science fiction; en okvinnlig kvinna. Från det gick det till att en dag själv hitta min alldeles egen Lucille, när jag stående utanför ett diskotek blev knuffad i ryggen av en liten tjej som sa: "Flytta dig din fete fan!"
Ja, precis så sa hon och jag bara föll pladask. Här hade jag hittat precis det jag sökte; en kvinna som var inget annat än sig själv, och just bara sig själv. Och efter 24 år skrattar vi lika mycket och har lika roligt. Hon byter kamremmen på bilen, tapetserar, målar, gjuter golv, drar elen i stugan, spelar fotboll som Marta och Gud vet vad mer, och ovanpå detta är hon världens bästa mamma och fru. Är det så här bra bara för att hon verkligen är sig själv? Och hur många är inte sig själva för att vi kräver att vi ska vara alla andra till lags? Det verkar nästan som om det är viktigare att ha två mercedesar på uppfarten och inte kunna somna för att räkningarna inte blir betalda, än att ha en gammal bil och sova gott. När en falsk bild av familjen visas utåt så måste barnen bli helt felprogrammerade, och bli likadana - är det kanske det som börjar visa sig?
Tänk om alla vågade vara sig själva och slutade spela ett spel utåt. Skulle vi slippa vansinnesdåd som detta i Lund? Skulle vi slippa bygga kvinnohus där man måste gömma folk?
Det känns förresten mer som om det byggda huset borde härbärgera galna misshandlare och ha galler för fönstren, men senaste förslaget jag hörde var att man skulle ge villkorlig dom för kvinnofridskränkning då det inte är bra för förstagångsgalningar att sitta i fängelse...
Jag är glad att Lucille Ball ryckte oss ur vår törnrosasömn och visade att kvinnor är fantastiska, och sedan dess har mycket hänt, men nu verkar vi vara på väg åt fel håll igen. Vad ska vi göra för att stoppa detta?
Till sist vill jag ge er en liten bit TV-historia som kan visa vad vi skrattade så åt på 60-talet, och som håller än idag. En underbar helg till alla Sourzare, och njut nu av de 12-13 minuterna som klippet varar. Vi behöver fler Lucille Balls!
Angus Liddell, 49 årig gift tvåbarnsfar med mycket livserfarenhet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
