Sitter på ett tåg. Njuter inte av den inre resan, inte heller av den yttre. Jag har fått solen i ögonen sen tåget började rulla för en timme sen. Två fjortisar sitter bakom mig och pratar om den fula Mikaela som går i deras klass.
"Varför kan hon inte skaffa sig lite snygga kläder liksom? Varför kan hon inte klippa sig? Har du sett hennes brorsa eller? Liksom skitäcklig. Sådant där skägg som liksom är böjt där nere."
Jag kanske borde luta mig bakåt, titta dem i ögonen och berätta för dem om hur mobbning förstör flera tusen barns liv varje dag. Borde, men gör det inte. Istället tar jag fram den bok som jag håller på att läsa. Slår upp den och viskar sedan rakt ut i luften: "Håll käft, för fan, jävla fjortissvin." Människan som sitter bredvid mig stirrar på mig med stora bruna ögon. Fjortisarna har såklart inte hört något. Jag ler försiktigt mot henne, mot kvinnan, mot människan. Slår ihop boken med en liten smäll. Tittar förbi henne, ut genom fönstret. Solen lyser. Jag får den i ögonen om jag tittar åt ett speciellt håll.
Människan bredvid mig. Kvinnan med de stora bruna ögonen. Hon är fyrtio år, är anställd inom bankväsendet och har man och barn. En pojke på elva år som heter Alex. På fritiden spelar hon golf och har femton i handikapp. Hon tycker att Kolmårdens djurpark är ett förträffligt ställe att åka till om man har barn. Astrid Lindgrens värld i Vimmerby är dock inte lika förträffligt. Hon bor i en lägenhet med åttatusen i månadshyra och har en ny bil som är röd. Hon anser att hon hör till överklassen i samhället, eller om hon ska vara lite blygsam, övre medelklass. Hon är således moderat.
Jag vet allt det där bara genom att sitta bredvid henne på tåget. Eller vet och vet, jag tänker att hon har den sortens liv. Det måste hon ha. Jävla överklasshäxa!
Solens alla strålar har valt mig till offer. Jag bländas. Mina ögon tåras. Snoret i min näsa börjar frigöra sig. På det nedfällbara bordet framför mig står en tom Ramlösaburk. Jag lägger boken bredvid burken. Sedan gör jag ett hastigt ryck med boken så att burken träffas och ramlar ner på golvet i gången mellan sätena. En gammal tant tittar upp från veckotidningen och en liten pojke tittar på mig. Hade jag haft tjugo tomburkar till hade jag slängt ner dem på golvet också. Men jag hade nog plockat upp dem efter mig. Tänkt att det var kul att vara rebell en stund. Eller att vara lite rebell en stund.
Vad hade jag sagt om fjortisarna hade hört mig? Vi har ju ta mig fan yttrandefrihet i det här jävla landet liksom. Jag får väl säga vad fan jag vill eller? A men, ska väl du skita i vad jag säger. Hur jävla dum i huvudet får man bli? Ni fattar ju ingenting. Skojar ni med mig eller är ni verkligen så dumma? Lägg av, klarar ni inte skämt liksom?
Och vad hade jag försvarat mig med om människan som sitter bredvid mig hade varit tankeläsare? Hade jag sagt att jag får väl tänka vad fan jag vill? Hade jag det? Och burken på golvet som jag inte plockade upp. Varför rev jag ner den på golvet? Lite rebell? Hur dum i huvudet får man bli?
Så vad är slutsatsen? Det finns ingen. Jaja, men vart vill jag komma med detta? Jag vill komma hem. Det är bara en halvtimme kvar på resan. Solen lyser mig i ögonen och jag har kommit på att jag visst njuter av den inre resan. Och den yttre.
Susanne Friberg, Studerande
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
