POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Annakarin Josefsson publicerad 17 mar 2003 kl. 09.55:

Fucked For Life

några dagar för sent lägger jag upp den här texten, men kanske läser ni ändå, och kanske hör ni vad jag försöker säga.
i metro om gängvåldtäkt - igen - och om polisens sakta uppbrytande av gängkulturen i stockholm söderort. killar runt tjugoårsstrecket samlas i grupp och (förmodas) droga en kvinna, någonstans på krogen, manipulerar sig med henne hem och väl i hennes hem ägnas några timmar åt sexuellt ofredande.

för att bevisa sin gängtillhörighet har de här pojkarna tatuerat in ffl i huden.

Fucked For Life

det här är intressant.

jag har rekommenderat boken Makes Me Wanna Holler av nathan mccall förut. nu gör jag det igen.

när mccall skrev den här självbiografin var han en av de första svarta männen att jobba som journalist på washington post. han hade alltså lyckats. men första delen av hans självbiografi beskriver en människa och ett liv som är på väg att barka rakt åt fanders. för att inte tala om en gängkultur som jag, och många av er som läser det här, inte har susningen av en chans att kunna förstå om vi inte får den upptryckt rakt i ansiktet.

vad innebär det att vara så fullkomligt oönskad att man inte vet något annat sätt att bemöta världen, skolan, samhället, grannskapet, myndigheterna, med än med hot? do u know? i don't think so.

det var en socialantropolog i holland som rekommenderade mig den här boken. jag bedrev genusstudier i amsterdam och den här antropologen tyckte att mccalls berättande skulle kunna vara ett intressant aspekt i hela den maktproblematik som feminismen aktualiserar.

att antropologen dessutom förväntade sig ett intressant raseriutbrott och fullkomligt avståndstagande från min sida var givetvis en krydda i hela företaget. men nu blev det inte så.

jag vet inte varför jag har sådan förståelse för maktdistributionens konsekvenser. eller: det är klart att jag vet varför - min familj är en kittel av äckliga, men så ohyggligt viktiga, hierarkiska strukturer, som man ABSOLUT INTE får bryta mot om man inte är beredd att starta fullkomligt krig - men jag vet inte hur det kommer sig att jag bara har förstått att de oskrivna regler som gäller i min familj är ungefär desamma som gäller i resten av världen och mellan olika sociala kulturer och klasser.
och att min placering i min familjehierarki är ungefär - för att hårddra det hela - jämförlig med en fattig svart mans placering i sjuttio- och åttiotalets amerikanska storstäder.

att nathan mccall sparkade så hårt han kunde på de som han kom åt finner jag naturligt.
det är ju självklart.
man gör vad man kan för att klara sig.

men gängkulturen är (tills för bara ett tiotal år sedan) uteslutande förskanskad män.
det är homosocial bonding, på hög nivå. ett patriarkat som försöker att klara sig, överleva, bibehålla någon slags värdighet som män och medborgare i ett samhälle (uppbyggt och styrt av andra, men mer värdiga, män) som - uttalat - inte vill ha med dem att göra.

han fick mycket skit för sin bok, mccall. hat- och hotbrev, då många läsare fann det äckligt och ansvarslöst av honom att så att säga "skylla samhället" för de personliga synder som han själv begick. han beskriver tillexempel att han vid ett tillfälle har avfyrat ett handvapen med intention att döda, tillsammans med flera rån och rånförsök då han har satt oskyldiga människor under dödshot. otaliga situationer av till synes helt onödig misshandel, och - det som jag skulle komma till - en massa gängvåldtäkter.

det kallas för 'training'. to run a train. helt enkelt går det ut på att man lurar med sig en tjej, får ner henne, får fast henne och sedan ställer sig i bildlig kö innan själv knullet.

men vad det egentligen går ut på är att fylla det behov av riter som behövs för att etablera tilliten och lojaliteten inom gänget.

"Most girls seemed to lose something vital inside after they'd been trained. Their self-esteem dropped and they didn't care about themselves anymore. That happened to a girl named Shirley, who was once trained by Scobe and so many other guys that she was hospitalized. After that, I guess she figured nobody wanted her as a straight-up girl. So Shirley let guys run trains on her all the time."

scobe är en viktig människa i mccalls självbiografi. för scobe är den där killen med det tuffaste rappet, det hårdaste facet, the bad-ass attitude. ingen vit snubbe vågar sätta sig på scobe. och alla killarna in the hood, inklusive mccall, önskar ingenting hellre än att få vara scobe.

och när scobe är ungefär femton år börjar han handla med kokain, såklart. feta stålar i det. och alla vet ju vad man får av stålar.

shirley är inte viktig för mccall. inte mer än vad ovanstående rader påvisar. men det är inte konstigt. de lirar faktiskt inte i samma liga, mannen och kvinnan. på botten av samhällets hierarki så gör de faktiskt inte det.

men tillbaka till gängvåldtäkterna, riterna i tillit. om alla är med, om alla är införstådda i själva brottet, då kan ju ingen tjalla, ingen kan säga "nej det var HAN som gjorde det, inte jag". alltså är pressen inom gruppen ganska stor. man tvingar varandra till att utföra våldtäkten, med nästan lika mycket kraft och hot som man använder mot offret. "om du inte gör det här, då kan du glömma att kunna räkna med oss när du behöver oss sedan".

(det här - har jag märkt, tyvärr - är typiskt för män. inte alls lika vanligt hos kvinnor. det är precis samma system som gäller bland styrelseledamoter och vd:ar och direktörer, att man håller varandra om ryggen. synd bara att den ena konsekvensen uppmärksammas mer än den andra.)

poängen är, att ju längre ned mot en hierarkis botten man befinner sig, desto hårdare är livet och destor tydligare blir det hur litet man är värd. man behöver skydd, mer stöd, mer illusion av tillhörighet.

(och man behöver, då och då, få visa makt - för någonting ska man väl ändå få vara allsmäktig i! - och alltså, våldtar man sin flickvän, eller slår man sin fru, för hur man än vänder och vrider på det här, så är kvinnan, oavsett klass, alltid svagare än mannen.)

det handlar om socialisering, identifikation och mänskligt värde.

vad är jag om samhället inte vill ha mig?
vad är jag om jag inte kan få jobb någonstans? vad är jag om mina kunskaper och traditioner betraktas som kuriosa, orientaliska kryddstänk, någonting för de Verkliga Människorna att på söndagarna roas av?
vad är jag om det räcker med en blick från läraren i klassrummet för att jag ska förstå att jag aldrig kommer att få mer än G i det här ämnet, oavsett?
vem är jag om ingen hör när jag skriker på hjälp?
vad är jag värd om andra tycker att de har rätt att spotta mig i ansiktet, och har gjort så så länge jag kan minnas - vad är jag värd då?
jag behöver någon som kan berätta för mig att jag är värd någonting, att jag behövs, att jag är någon. och jag behöver få veta att andra förminskas av att få även mitt spott i ansiktet. jag behöver få lämna över litet av min skit på någon annan, för jag orkar faktiskt inte mer.

det räcker att läsa grundkurs i sociologi eller relationspsykologi för nybörjare, eller att bara helt enkelt minnas sin egen uppväxt, för att förstå det här.

när vi läser metro, dn och expressen, aftonbladet, eller när vi ser på tv4 nyheter, rapport, aktuellt och blir presenterade en gängkultur som varande någonting "främmande", någonting "utifrån", någonting konstigt och läskigt och riktigt farligt (för det är det), men någonting som Vi Inte Riktigt Behöver Kännas Vid, då blir jag - igen - så jävla lessen att äh. jag kan ta livet av mig nu.

DET ÄR JU VI SOM SKAPAR DET HÄR!

det kommer inte utifrån. det växer från vår insida.
sure. gängkulturen har sin upptakt i usa, men den importerades inte till sverige, den spreds inte hit som en egensinnad och elak pestsjukdom - den kom inpackad som en inflammerad blindtarm i den samhällsstruktur som sveriges folk och sveriges inrikespolitik gladeligen ville tillägna sig.

och nu har vi det här klassamhället, för vi har valt det. och det går inte en dag utan att vi fortsätter att odla dess utveckling. men istället för att gå till roten av problemen, istället för att se alla sår och fallhål i själva systemet, så väljer vi att se på gängvåldtäkter och gängbråk som "några rötäggs kriminalitet". när svaren egentligen redan står skrivna på dessa barns hud, antingen i den hudfärg som gör att de aldrig kommer att få det jobb som de förtjänar, eller i tatuerade bokstäver, ffl.

de skyller inte på någon när de skriver i sin hud att de är fucked for life, de berättar sanningen, och visar - hemskt hemskt hemskt - vem den sanna boven är. och det var aldrig de. det är inte några tjugoåriga killar i botkyrka som har fabrikerat det här, eller kommit på att det är en sjysst pryl att rättfärdiga sitt ansvarslöst onda beteende med, men de lever i det, och som en konsekvens av det. och det är vi som har skapat det.

_____


bara en sak.
ilskan stor och helig.
för jag rycker åt mig aftonbladet när det inte är några kunder i kassan och affären är nästan tom, och läser aftonbladets version av den här gruppvåldtäkten i botkyrka.

carina nånting, är reporter. hon skriver att gänget har tatuerat ffl i huden. men hon skriver att det står för Fuck For Life, och inte Fucked For Life som det verkligen är. och helt plötsligt har ett politiskt budskap ändrats från att ha varit ett rop på hjälp till att bli en deklamation om medvetet, syndigt frosseri och dekadans.

och det var ju det jag ville säga.

det är så mycket respekt man behöver visa dem som inte kan skrika tillbaka.