 |
SPORT
Artikel
av Lennart Karlsson
publicerad 11 aug 2009 kl. 13.55:
Friidrotten i Sverige har igen framtid
Det drar ihop sig till friidrotts-VM. Och då ska förstås SVT sända en manstark delegation till Berlin och prata sönder tävlingarna.
Man längtar verkligen tillbaka till 50-talet och radioreferaten från landskamperna mot Finland och Frankrike. Man satt som klistrad framför radion. Och det handlade verkligen om referat och inte om svammel. Men nu är allt annorlunda och tävlingarna har blivit helt ointressanta. Nu är det knappast idrott längre, utan underhållning, dopning och pengar. Men det är ju ganska billigt för SVT att fylla ut programtiden med friidrott.
Friidrott i Sverige är verkligen på dekis. Och det är inte svårt att förstå varför. Vem vill hålla på med denna intensiva träning när skaderisken är så stor? De flesta friidrottare, särskilt de stora stjärnorna, är halvskadade ständigt och jämnt. Friidrotten i Sverige är på utdöende och det är lika bra det. Det finns ingen framtid.
Nej, det är nästan outhärdligt att höra snacket i TV. Och värst är det med alla dessa intervjuer. De intervjuade saknar helt humor och tar allt på enormt allvar. De pratar om sina chanser och förstorar upp dem alldeles enormt. Jag kan inte begripa varför de ska babbla på så där utan hämningar. Man längtar verkligen efter en intervju med nån som inte är humorbefriad. Som den här höjdhopparen som blev intervjuad på Ullevi:
- Nå, hur är det att tävla här på Nya Ullevi?
- Det är fantastiskt. Vilken kanonpublik. Och vilken fantastisk anläggning Nya Ullevi är. Och vilken otrolig höjdhoppsanläggning. Det är annat än den vi hade utanför statarstugan i min barndom då man hela tiden riskerade att bryta både armar och ben.
- Och vad tror du om dina chanser?
- Ja, klarar jag 250 så är jag väldigt nöjd, men klarar jag bara 180 så är det helt okey.
- Men vad säger sponsorerna om du blir utslagen på 185?
- Jag skiter väl i sponsorerna. Jag är här för att tävla och ha roligt. Och dessutom måste man ju tänka lite på sina elva medtävlare här i finalen. Man måste visa empati med dem. Det ser ju inget vidare ut om jag tar allt guldet när jag redan har byrålådorna fulla. Man måste tänka sina höjdhoppspolare från hästkärreländerna Bulgarien och Rumänien. De behöver guldet bättre än jag.
- Men är det inte lite snopet att lämna tävlingen så tidigt?
- Inte alls. Då kan jag ju genast gå ner till Linnégatan och Restaurant Ändan Bar och äta en riktigt brakmiddag och dricka tre glas vin. Och sen kan jag sjunga: Den som inga hopp har kvar han kan gå till Ändan Bar.
|
