 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av  Per Hånell
publicerad 8 okt 2006 kl. 09.53:
Frihetens pris
Britterna har genom historien varit värre än nazisterna. Om detta vittnar inte bara Afrika och Asien utan också lilla grannen Irland.
Originaltitel: The wind that shakes the barley
Regi: Ken Loach
Manus: Paul Laverty
Land/genre: England, drama
Skådespelare: Cillian Murphy, Orla Fitzgerald, Roger Allam, m.fl.
Betyg: VG
Bröderna Sullivan kämpar till en början sida vid sida mot britterna men hamnar efter första fredsfördraget i olika läger och blir fiender. Den äldre brodern Teddy är den praktiske som tidigt väljer sida och i slutet kämpar för rojalisterna och den yngre brodern, den intellektuelle Damien, blir republikan.
När Storbritannien var som störst kontrollerade "The Empire" en tredjedel av världen. Först efter att första och andra världskriget ödelagt stora delar av Europa, och kolonierna i Afrika, Asien och Latinamerika frigjort sig, fick mänskligheten en realistisk bild av hur stormakter som Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Belgien, Tyskland och just Storbritannien betett sig. Att Kina, USA och Sovjetunionen krigat och torterat för att behålla sin makt har många misstänkt och påtalat dock är kritiken mindre mot de västeuropeiska före detta stormakterna.
Detta vill Ken Loach råda bot på. I "Frihetens pris" som nu går på biograferna möter vi unga män och kvinnor i 1910- och 20-talets Irland som kämpar mot den brittiska ockupationen. Mord och misshandel tillhör vardagen för den nästintill svältande arbetarbefolkningen som till slut ledsnar och gör uppror. När en egen stat så småning om kommer till stånd (med undantag för Nordirland) utbryter ett förödande inbördeskrig.
Frihetens pris är en realistisk och skickligt gjord film. Men som så ofta i Ken Loachs filmer blir de lite väl tendentiösa och skrikiga emellanåt. Vinklingen är nog regissörens egna åsikter som han inte lyckas hålla tillbaka tillräckligt mycket men skrikigheten är signumet för de improviserade dialogväxlingarna som gör sig rätt bra i denna torftiga miljö.
Cillian Murphy är filmens största behållning har gjort många bra, och varierade, skådespelarinsatser de senaste åren. Den obehaglige Scarecrow i Batman begins eller Jackson Rippner i Red eye är långt från androgyne Patrick "Kitten" Braden i Breakfast on Pluto. Jag ser fram emot en av hans kommande filmer, sci-fi-dramat Sunshine av Danny Boyle, som kommer nästa år.
Tyvärr innehåller filmen en hel del tortyr vilket är rätt jobbigt att se liksom den sorgliga utvecklingen av IRA, inte helt olik det öde som präglade PLO och ETA. Det verkar som om alla kulturer och folkslag måste genomgå en brutal våldsfas innan man gjort sig av med tidigare förtryck.
Den mobbade blir mobbare. Ingen rolig del av mänskligheten att beskåda men ack så viktig att diskutera.
|
