Paul Johnson:"1932 hade Hoover bett Rudy Vallee skriva en sång mot depressionen och den olycksalige mannen producerade då:"Brother, Can You Spare a Dime?"(Kompis, kan du avvara en spänn?)"
När jag ögnar i bokhyllorna faller ögonen på en liten tunn bok skriven av Cicilia Stegö med titeln "Systemskiftet - en 1800-talshistoria (1993)". Läsningen av den kom mig att tänka på mina artiklar om frihandel och protektionism och på nyliberalen Paul Johnson och hans bok "Moderna tider"
Frihandelns första framgång var att Storbritanniens avskaffade spannmålstullarna år 1846. Stegös hjälte var finansminister Gripenstedt som på alla sätt påskyndade frihandelssträvandena i Sverige. Om utvecklingen i resten av Europa skriver Stegö följande:" Efter ett gynnsamt handelsavtal med England som avskaffar en rad tullar, sänker andra och underlättar sjöfarten, sluter Frankrike liknande avtal med Belgien, Tyska tullföreningen, Italien, Schweiz, Hansastäderna, Nederländerna, Spanien och Österrike. Bilden av Frankrike som det europeiska frihandelssystemets nav växer sig allt starkare." Vidare skriver Stegö:" Den 15 april 1865 träder handels- och sjöfartstraktatet med Frankrike i kraft. Sverige har sällat sig till skaran av nationer som reducerat handelshindren och gett stadga åt frihandeln."
Det skulle bli ett bakslag för frihandeln under 1880-talet. Stegö skriver:" Under 1880-talet förändras förutsättningarna för den svenska ekonomin dramatiskt. Samtliga exportnäringar utsätts för svår utländsk konkurrens. Det gäller havret och virket där Amerika genom en tidig satsning på järnvägar vunnit i konkurrenskraft./-/ I Sverige utbryter en lång och bitter strid om tullpolitiken. Trots omfattande folklig frihandelsopinion går protektionisterna som vinnare ur tullstriden som kulminerar 1888 i regeringen Themptanders avgång och regeringen Bildts tillträde. Tullar på såväl jordbruks- som industriprodukter införs."
I USA infördes frihandel 1857 men det blev bakslag redan några år senare under inbördeskriget(1860-64). De segrande Nordstaterna var för tullar för att skydda den inhemska industrin. Både demokrater och republikaner förordade tullar men republikanerna ville höja mest. Den nation som främst förtjänar beröm för sin frihandelspolitik är Storbritannien som trots att nästan alla andra länder återinförde tullar höll fast vid frihandeln. Det var dock till priset av en försämrad ekonomi särskilt i förhållande till den andra stora ekonomin USA som 1897 höjde tullarna till 57 procent.
Efter fyra dåraktiga år under första världskriget(1914-18) ställdes frågan om frihandel åter på sin spets. Utgångspunkten var kraftiga krigsskadestånd för förluster i kriget som framförallt Frankrike krävde av Tyskland. Samtidigt hade Frankrike under kriget lånat stora summor i Storbritannien och USA och Storbritannien hade i sin tur lånat pengar från USA. Storbritannien avstod sin fordran på Frankrike. USA var däremot inte de minsta generös och krävde att Frankrike och Storbritannien skulle återbetala lånen fullt ut. Problemet löstes genom att USA lånade ut stora summor till Tyskland som i sin tur betalade krigsskadestånd till Frankrike och Storbritannien som med dessa pengar betalade tillbaka på lånen till USA. På så sätt cirkulerade pengarna mellan länderna.
I Tyskland fungerade ekonomin ganska bra på 1920-talet. Om detta skriver Paul Johnson följande:" Weimarrepublikens välstånd 1924-29 var i verkligheten inte lika imponerande som det föreföll somliga betraktare/-/ Inflationen hade hjälpt den tyska industrin att bli kvitt sina skulder, och under den andra hälften av 1920-talet hade Benjamin Strongs bankinflation tillfört Ruhrområdet enorma amerikanska investeringsbelopp. Den tyska exporten fördubblades mellan 1925 och 1929. 1927 nådde produktionen högre än under förkrigstiden och 1929 var den 12 procent högre per capita samtidigt som Tyskland investerade 12 procent av sina inkomster. Men t.o.m. under de bästa åren var realinkomsterna 5 procent lägre än före kriget. Arbetslösheten var också hög. 1926 låg den på 18,1 procent, sjönk till 8,8 och 8,4 de nästföljande två åren och steg sedan till över tre miljoner arbetslösa vintern 1928-29. Långt innan kraschen på Wall Street satte stopp för billig amerikansk finansiering hade den gått upp till mer än 13 procent. Sedan Smoot-Hawleytullarna införts steg den snabbt till mer än 20 procent. 1931 låg den på 33,7 och vid ett tillfälle 1932 på förskräckande 43,7 procent. Den vintern var mer än 6 miljoner människor permanent arbetslösa."
För nyliberaler borde de republikanska presidenterna Warren Harding och Calvin Coolidge som styrde USA mellan 1920 och 1928 ha fört en föredömlig politik. De förespråkade liksom nyliberalerna en liten stat och låga skatter. Paul Johnson skriver:" Harding trodde att det amerikanska samhället var skapat av frivilliga privata initiativ och kunde förstöras endast om regeringen blandade sig i skeendet./-/ Samma månad som Harding undertecknade 1921 års immigrationslag skrev Scott Fitzgerald till Edmund Wilson från London:" Förbannelse över den europeiska kontinenten. Den är av rent antikvariskt intresse. Rom ligger bara några år efter Tyrus och Babylon. Det negroida inslaget kryper norrut och besudlar den nordiska rasen. Italienarna har redan en svartings själ. Höj hindren för immigration och låt endast skandinaver, tyskar, engelsmän och kelter komma/-/ Vi blir de nästa generationernas romare, precis som engelsmännen är det nu./-/ 1931 skrev Scott Fitzgerald:" Den nya generationen har mognat, endast för att finna att alla gudar var döda, alla krig utkämpade, all tro på människan ohållbar. Allt de visste var att Amerika var på historiens största och vräkigaste fest."
Detta citat återspeglar den nyliberala och rasistiska värld som var 1920-talets. Avsteget från nyliberalismen under 20-talet var dess förkärlek för protektionism och där skiljer man sig från Reagans nyliberalism på 1980-talet. Paul Johnson skriver." Hade Harding, Coolidge och Hoover handlat efter de principer de så stolt proklamerade i sina tal, skulle de ha återupptagit Wilsons misslyckade försök från 1913 att sänka USA:s tullar. De gjorde i stället raka motsatsen. 1922 års Fordney-McCumberlag och i ännu högre grad 1930 års Smoot-Hawleylag(då Hoover avstod från att utnyttja sin vetorätt) var förödande slag mot världshandeln och därmed för USA:s egen handel./-/ Det hindrade dem från att på effektivast tänkbara sätt stödja den internationalism, som så nära som möjligt sammanföll med de ekonomiska åsikter de sade sig hysa."
USA:s ekonomi under 1920-talet kan liknas vid en tigerekonomi men på grund av den efterföljdes av den stora depressionen i början av 30-talet har den fått dåligt rykte. Ansvaret för depressionen lägger Paul Johnson på president Hoover och hans vägran att sänka de amerikanska lönerna. De klassiska nationalekonomerna ansåg att lönerna skulle höjas och sänkas allt efter tillgång och efterfrågan och att de då inte skulle finnas någon arbetslöshet i ett sådant samhälle. Med sin bakgrund som ingenjör ansåg Hoover att man kunde styra ekonomin på samma sätt som en fabrik. Det är raka motsatsen till laissez-faire eller nyliberal politik som han beskylldes för av sina motståndare. Strax efter första världskriget slut drabbades både Sverige och USA av en plötslig nedgång i ekonomin med hög arbetslöshet men efter något år hade ekonomin återhämtat sig och i USA blev det en högkonjunktur under åtta år till börskraschen 1929 som inledde en lågkonjunktur som skulle vara nästan till krigsutbrottet 1941. Paul Johnson prisar Harding och Coolidge för deras handlag med ekonomin men kritiserar både Hoover och Roosevelt för deras många och olyckliga ingrepp i ekonomin.
Om Roosevelt skriver Paul Johnson följande:" De historiker som stöder Hoover anser tvärtom att Roosevelts åtgärder fördröjde en återhämtning, som redan hade satt i gång tack vare Hoovers åtgärder. Sett ur 1980-talets perspektiv verkar det troligt att båda förhindrade en naturlig uppgång efter en deflation. Ekonomin återhämtning var svag och långsam. Det enda hyggliga året var 1937, då arbetslösheten låg på 14,3 procent, dvs. mindre än 8 miljoner människor. Men vid slutet av året gick ekonomin ned snabbare än någonsin tidigare och följande år var arbetslösheten uppe i 19 procent. Under en kort period 1937 översteg produktionen 1929 års nivåer men föll sedan snabbt igen. Den verkliga återgången till 1920-talets högkonjunkturstämning inträffade inte förrän måndagen efter Labor Day i september 1939, då nyheten om krig i Europa spred sig över USA./-/ Keynes erkände i ett tal inför en grupp amerikaner att kriget var absolut nödvändigt för den ekonomiska återhämtningen./-/ Om interventionism över huvud taget fungerade, tog det nio år och ett världskrig för att bevisa det."
Yngve Karlsson, 71 år och evig student.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
