 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 17 nov 2011 kl. 05.21:
Frieriet
"Hej, jag heter Mia Franson, och det här är Mikael Blom som är pappa till mina fyra barn, men vi är inte gifta och bor inte ihop, men vi älskar varandra och skall väl gifta oss någon gång."
Belysningen på den lilla restaurangen är så svag att jag har svårt att se vad jag äter, Patrik är underlig, och mitt humör är inte det bästa, men jag håller mun och äter maten. Ser tiden an som alltid.
"Är det gott?" säger han, och jag nickar.
"Skall jag beställa efterrätten nu eller senare?" fortsätter Patrik och ler underfundigt.
Idag är det på dagen tio år sedan vi träffades, och jag känner en underlig sorg i hjärtat. Det börjar nästan bli pinsamt att presentera sig på fester.
"Hej, jag heter Mia Franson, och det här är Mikael Blom som är pappa till mina fyra barn, men vi är inte gifta och bor inte ihop, men vi älskar varandra och skall väl gifta oss någon gång."
Oftast säger jag detta i ett enda andetag, och för det mesta speglar kvinnorna min längtan, ler deltagande och klappar mig på axeln.
Min mamma har tjatat i flera år på att jag skall fria, men jag känner att det mer är Mikaels roll. Han är hemmaman, och tar hand om ungarna när de kommer hem efter skolan medan jag jobbar på bilverkstad, och kör lastbil som extraknäck. Det känns lite kymigt att ta över mansrollen helt, och fria till honom... så jag väntar.
"Är det inte på tiden att vi gifter oss?" säger Mikael plötsligt och drar fram en liten blå ask som han öppnar med ett klickande. "Snygg va?"
Jag som i vanliga fall är den snacksaliga typen tappar totalt talförmågan. Kan jag tillbringa tio eller ännu flera år med en sådan här okänslig drummel? Såg jag vårt förhållande genom ett glädjefilter som ständigt var på? Vem är den här mörka, långa mannen som ramlade in i mitt liv via en krock ute på vischan där inga bilar passerade? Vart är den magiska prinsen, och alla fina ord?"
Min hjärna känns som om femton ilskna illrar kilar omkring på nerverna, och bilder av vårt dittills rätt trevliga liv far förbi i hundranittio, så fort att vissa sekvenser nästan är osebara. Min tunga fastnar i gommen, och jag känner mig så yr att jag måste lägga mig ned på golvet.
Mikael ställer sig på knä vid min sida, och skrattar. "Förlåt, jag har laddat hela morgonen. Det är första gången för mig, och sista." tillägger han och tar min hand för att dra upp mig. "För. du säger väl ja?" Mikael liknar vår gamla cockerspaniel som väntar i min lägenhet. "Snälla?"
Våra blickar möts och jag ler svagt.
"Det var det sämsta frieri jag varit med om, och förhoppningsvis det sista." lägger jag till medan munnen bubblar över av skratt. "När flyttar du in?"
Plötsligt tänds belysningen, och en servitör bär in en tårta med ett sprakande tomtebloss.
|
