 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ulf Nilson
publicerad 7 maj 2007 kl. 22.26:
Franska presidentvalet: DN gissade fel
Efter första omgången av Frankrikes presidentval hoppade många svenska bedömare - inte minst DN - i galen tunna.
Visst skulle socialisten Ségolène Royal vinna nu, menade man.
Motståndaren Nicolas Sarkozy hade för all del tagit fler röster än någon president tidigare i fösta omgången, men nu hade han bara högerextremisten Le Pens ca 10 procent att lita till. Royale däremot skulle få centristen Francois Bayrous mycket fler röster.
Så var det givetvis inte. Bayrous väljare befinner sig solitt på den borgerliga kanten. I andra omgången röstade de på Sarkozy - eller bättre uttryckt:
- Man röstade på lag och ordning, den tidigare polisministerns bästa gren;
- Man röstade samtidigt på bättre kontrollerad invandring, ibland av rasistiska skäl, men framförallt säkert därför att arbetslösheten bland invandrarna (en oproportionellt stor del av de 8,8 procent arbetslösa) verkligen är ett problem;
- Samtidigt är många fransmän, inte minst småföretagarna, skeptiska till 35 timmars veckan som ju - i praktiken - innebär f y r a d a g a r s arbetsvecka. Att Ségolène Royal har starka band till facket gav henne inga pluspoäng bland Bayrou-väljarna.
Och kvinnligheten?
Den spelade nog en rätt obetydlig roll. Däremot visade kampanjen klart och tydligt att Mme Royale inte precis läst på vad utrikespolitiken beträffar. Frankrike är inte precis någon världsmakt längre, men man v i l l vara det och då duger det inte med en amatör i Elysée-palatset.
Så nu bör vi vänta oss dramatiska förändringar i Frankrike?
Svar: nej.
Presidenten har, enligt den grundlag som i princip dikterades av Charles de Gaulle, synnerligen stor makt över utrikespolitiken. Inrikes är han betydligt mera kringskuren - både premiärministern och övriga statsråd har stor handlingsfrihet (något som inte minst Sarkozy visade under sin tid som inrikesminister). Sanningen är att tröghetskrafterna är mycket stora. Att det under de senaste åren skrivits dussintals böcker om Frankrikes nedgång och förfall tar fransmannen och fransyskan i gemen inte på något större allvar. Mina vänner rycker på axlarna, säger visst, kanske det, men skulle du vilja bo någon annanstans? Till vilket jag svarar: nej, det är bra här. Maten, vinet, artigheten, den bästa sjukvården i världen; rätt höga skatter, men trots allt lägre än i Sverige; ett slags välvillig anarkism som gör att alla (ibland till och med myndigheterna) sätter sig över lagar och bestämmelser som man anser dumma.
Frankrike, säger man stolt, besöks av fler turister än något annat land i världen. Och ekonomin, knackigt som den går, är likafullt nummer 2 i Europa.
Av dessa och många andra skäl är man emot förändring. Om socialisterna eller sarkozistena är mera konservativa vill jag låta vara osagt, men båda sidor är synnerligen samhällsbevarande. Socialisterna vill givetvis ha kvar 35 timmars veckan. Sarkozy skulle gärna avskaffa den men vet att varje försök skulle leda till strejker och elände; alltså kommer han att nöja sig med att böja bestämmelserna lite hit och dit och försöka få bättre skjuts på ekonomin med hjälp av lägre skatt på övertid, etc.
Hur framtiden mera i detalj kommer att se ut avgörs i hög grad efter parlamentsvalen i juni. Kommer Bayrous centerparti då att gå fram - en mycket vanlig förutsägelse. Att hästuppfödaren (som egentligen är yrkespolitiker) då blir premiärminister är osannolikt - han sa lite väl fula saker om Sarkozy. Mera troligt är ett parlamentariskt dödläge präglat av kompromisser, finter och business as usual. Eller för att istället tal ett franskt talesätt: plus que sa change, plus c´est la meme chose, ju mer man förändrar, desto mer blir sig likt.
|
