Det får inte bli krig och USA får absolut inte ha rätt - inte ens mot en man som längre än någon annan statschef uteslutande härskat med hjälp av terror, tortyr och mord. Big deal! Den som så önskar får gärna för mig fortsätta att sticka huvudet i sanden och på så sätt hjälpa Saddam. Här tänker jag tala om för den som eventuellt vill lära sig något varför det inte är så mycket bevänt med Chiracs fredskärlek.
Det finns i huvudsak fyra skäl till att Frankrike för den politik som Frankrike för (i viss utsträckning tillsammans med Ryssland, Kina och givetvis allmänna opinionen, inte minst i Sverige).
För det första är Frankrike, inte alls USA, det största oljelandet i Irak. Fransmännen har förhandlat fram fler kontrakt än någon annan. Ryssland ligger på andra plats. Bägge hoppas att, kanske med hjälp av fler inspektörer och en symbolisk FN-styrka, stabilisera situationen så att man småningom kan börja tjäna pengar. Vad man ska göra om FN-folk i ett spänt läge blir tagna som gisslan - minns Bosnien! - föredrar Chirac att tala tyst om. Vad som hände den gången var, som bekant, att problemet fick lösas med vapenmakt - av USA.
För det andra har Frankrike också utanför oljefälten ett betydande ekonomiskt utbyte med Irak. Frankrike sålde materiel till den atomreaktor som Israel bombade sönder 1981 (och som annars skulle gett Saddam kärnvapen för länge sedan). Chefsförsäljare var på den tiden en viss Jacques Chirac som gick under smeknamnet "Mr Iraq".
För det tredje finns det minst fyra miljoner muslimer i Frankrike, de flesta nordafrikaner och många tusen av dem förbittrade, arbetslösa unga män, övertygade om att USA är "den stora satan" och att Saddam kämpar för palestiniernas rättfärdiga sak (vilket givetvis är en förbannad lögn). Att stöta sig med denna livsfarliga minoritet är det sista Chirac vill. Så varför lägger han då veto mot Natogarantier för Turkiet? Turkiet är ju muslimskt! Svaret är att turkarna tillhör en annan och betydligt mera moderat riktning av islam. Och hur som helst är de ju vänner till USA.
För det fjärde tror Chirac att han, med hjälp av den fege och opportunistiske tysken Schröder, ska bli EU:s store ledare. Försöket är dömt att misslyckas - EU sprack för länge sedan! - men på hemmaplan i Frankrike tycker många att det är bra att de högfärdiga jänkarna får sig en smäll. Läget är detsamma i flera andra europeiska länder. På Natos möte var det nära att Belgien hunnit före med veto mot Turkiet, men Chirac tog sig samman och vann kampen om att vara mest och ljudligast antiamerikansk.
Det värsta av allt är att Chirac mycket väl vet att Saddam är ett odjur som låtit våldta döttrar inför föräldrarnas ögon, för att avsluta seansen med avrättning av samtliga. Han vet också att Frankrike sedan länge är irrelevant, utom möjligen i allians med USA. Hans så kallade politik är illusionism och billigt effektsökeri. Den är dessutom bedräglig.
För tro mig: när kriget kommer - någon gång efter Hans Blix rapport på fredag - då kommer Frankrike att gå med. Omedelbart efter segern kommer Chirac att proklamera att han - USA:s främste allierade! - egentligen styrde utvecklingen. Han kommer inte heller att glömma att kräva att Frankrikes oljekontrakt honoreras.
2003-02-12
Ulf Nilson, kolumnist i Metro
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
