 |
KULTUR & NÖJE Artikel av Joakim Steneberg publicerad 11 jan 2011 kl. 12.56: Frankrike 2010: "Jobba till 62? Non, non, non"Frankrike är så "lagom Europa", och mitt i. Landet är inte lika präktigt idogt eller "lutheranskt" som sina mäktiga germanska grannar...Frankrike är så "lagom Europa", och mitt i. Landet är inte lika präktigt idogt eller "lutheranskt" som sina mäktiga germanska grannar, Storbritannien och Tyskland, men heller inte överdrivet latinskt och lite ansvarslöst "manana" som de södra grannländerna Spanien och Italien. Och nu är pensionslagen antagen, pensionering vid 62, trots strejker, bränslestopp och demonstrationer. Livet går vidare men hur jobben skall ordnas, och miljön, är en annan historia. Efter att ha parkerat på ställplatsen Aytré utanför La Rochele, kliver jag över strandvallen för att titta på skärmsurfarna i bukten. Där står även en fransk husbilist. Han säger: "Nästa vecka är strejken slut. Men hur skall ungdomen få jobb när pensionsåldern höjs?" Också en adekvat tanke. Nästa morgon är bara jag själv och ett engelskt par kvar. Mannen och jag har flera samtal under två dagar, vi jämför bl.a. engelsk och svensk familje- och könspolitik, och blir båda både förvånade samt förfärade! Men platsen här är just nu det mest intressanta. Bukten är hästskoformad och bara ett par meter djup, tömd på vatten vid ebb då folk plockar skaldjur. Om solen ligger på värms sanden upp, när vattnet återkommer blir även detta uppvärmt, och därför kunde han bada här i februari för två år sedan säger han. Men när han nyligen återkom i år, fick han höra en helt annan historia från årets februari. Då en natt samverkade springflod och en kraftig storm, i den grunda bukten bildades jättevågor som slog över strandvallen och stannade först vid banvallen någon kilometer bort. Ingen hade insett eller varnat, vattnet stängdes inne och steg flera meter. 120 människor sägs ha drunknat i sina enplanshem och på campingplatserna! Jag plockar ner cykeln för att åka och kolla närmre. Det råder ännu stor förödelse längs med strandvägen, skräp och prylar huller om buller. Vid en campinginfart med raserad mur sitter en noggrann instruktion för beteende vid brand, endast. På en villa har någon ironiskt skrivit och "tackat" borgmästaren som uppmuntrat byggen här. Men på en annan har en familj, och som tydligen överlevt, skrivit tvärtom: "vi älskar vårt hem och vill återvända!" För nu är det förbud, ingen får bo här mer. Utom, tänker jag när jag återvänder till ställplatsen, ja märkligt nog utom vi husbilister, detta på en officiell ställplats med service! Jag säger farväl till det engelska paret och far vidare längs kusten med tät skog och når snart Gironde, floden Garonnes vida mynning, längre ner ligger Bordeaux med vindistrikt. Det är ett rätt glesbefolkat, vackert kuperat landskap med utsikt över Gironde och den motsatta stranden. Jag stannar för lunch i hamnen till en liten stad. Där ligger också en camping nära vattnet, helt öde. En kvinna vid en bil hälsar, jag frågar om campingen. Jo den är stängd, översvämningsrisk! "Men man kan stå med husbil på andra sidan hamnen, fast i nästa stad är det alltid husbilar" säger hon. Strandnära campingar som fungerat i tiotals år är alltså idag plötsligt hotade, ja drabbade av havet! Jag kör till staden Mortagne, ner för berget till "fiskehamnen", numera full med stora fritidsbåtar. En slussport med gångbro håller kvar vattnet vid lågvatten, en kort kanal leder ut till havet. Här står flera husbilar längs ena kajen, det kostar 8 euro, men då får man både el och wifi samt en skön, vacker miljö, med kalkklippor bl.a. Jag stannar i tre dar, kollar nätet, promenerar upp till staden ovanför med strålande utsikt, välordnat med orienteringstavla, samt med affären "Coop". Och unnar mig på kvällen ett besök på hamnkrogen "Chez Gigi" med brasa, samt äter en entrecote, "bien cuit" - välstekt, med frites och stor öl. Dag två står jag och tittar på när en bil med trailer lastad med en liten motorbåt skall lossa denna, nerför rampen, ut i vattnet. Mannen i båten puffar mot trailern, båten vägrar dock lämna den fasta tryggheten. "Men ni har ju glömt lossa repet där bak", ropar jag. Ett par bredvid mig fnissar, han i båten ger mig ett "aha- javisst" och så kommer båten loss. "Souriez" - le! ropar jag (paret fnissar åter) och tar ett foto där han står i båten. Måste ha ett minne från ännu ett svenskt scoutingripande. Sista dagen vågar jag mig vid ebb över slussbron per fot, för däröver finns dusch för en euro, lättare än att duscha i bilen, samt ett gratis vykortsmuseum som visar stadens stolta historia som tidigare hamn nummer tre i Gironde. Lite längre ner ligger en större stad, Blay. Jag chansar på ställplats och hittar en spontan och gratis sådan, en stor öppen P-plats med en del husbilar mellan ett gammalt fort och Gironde, samt med trevlig utsikt över gamla staden på andra sidan av en liten kanal för småbåtar. Högvattnet är med kraft på väg in, rakt emot flodströmmen i stora Gironde, snart står vattnet ända upp till kanten i den lilla kanalen, 5 meter från bilen. Jag går en sväng i stan, köper en halv grillad kyckling av slaktaren, samt besöker en grönsaksaffär med charmig och pratglad innehaverska. Hon har lite viner och berättar gärna om dem, jag köper en flaska och en del annat. På disken står en skål med karameller. "Åh, är dom till mig?" frågar jag, men tar bara en. Hon fnissar ändå vänligt åt mitt enkla skämt... Mörkret faller, jag sitter i hytten och dricker mitt vin, rattar på radion och hittar skön jazz, Dave Brubeck på piano med svängig altsax. En fransyska är hallåa, ah sådan härlig franska hon talar! Sedan följer brasiliansk salsa, afromusik mm, här nere finns radiokanaler med annan musik än bara rock och pop. Jag bara njuter av vinet, skön musik och dito röst, och av utsikten mot upplyst stad. Så ser jag att det blivit ebb i kanalen, båtarna i den ligger på landbacken. Och ojdå, ebb i flaskan också! Hela innehållet har tömts och kycklingen får anstå. Helgdagskväll i husbilshytten. För nästa dag är det söndag med regn, besöker två små vingårdar men ingen är hemma. Jag passerar Bordeaux och följer nu floden Garonne och Canal du Midi som förenar Medelhavet med Atlanten. I staden Cadillac(!) kollar jag ställplats, en trist bakgård knappt värdig en Citroën Cv2. Apropå denna bilmodell, steget därifrån till moderna kvicka småbilar gick kanske för snabbt för vissa fransmän? Man måste se upp noga som fotgängare i gathörnen, att per bil "kila runt hörnet" verkar vara en sport för många fransmän, utan kunskap om dess svenska betydelse. Så tar jag in en natt på camping vid en småbåtshamn, ingen personal där, får kod av annan, "slipper" betala. Får även tala lite svenska för första gången på veckor, en svensk kvinna med husbil och make som står i duschen. Efter några delvis dramatiska händelser och historier från den franska kusten, "de Gaulles profil", vidtar nu en mer stillsam period längre in i landet, "där tiden stått stilla", nästan. Garonne flyter lugnt, diesel och bensin flyter åter i mackarnas slangar, och vinet har väl aldrig slutat flyta i detta land? Själv tycker jag mig nu flyta in rätt bra, trots mitt kulturella och mobila avvikande. Nästa natt blir vid en liten idyllisk kanalställplats, gratis men där står bara en husbil till, en holländare med hund vilka jag träffat kort innan. Han tänker nu vända hemåt, och ger mig sin spanska guidebok med några vingårdar. På kvällen vid kanalen träffar jag originell fransman på husbåt. Han har en härlig humor, och vi får några ordentliga skratt tillsammans. På vintern bor han på Madagaskar. Nästa dag är där en nyanländ husbåt, han är på väg till Medelhavet över vintern. "Vill ni ha lite whisky" frågar han. "Non merci", klockan är tio och jag är på väg. Fyra män, solo i husbil/husbåt som efter förmåga delar med sig till varandra. Så lever en del, främst män, sina liv. Ständigt eller ofta på väg, på gott och ont lösgjorda från familj och diverse andra sociala sammanhang, förutom de som uppstår spontant i nuet och längs vägen. Jag följer floden/kanalen åt sydost genom dessa små sköna, lite slitna franska städer, befolkade av vänliga, artiga människor, även ungdomarna när jag frågar om något. Det är män som spelar boule, kvinnor som pratar i gathörnen, folk på trottoarserveringar mitt på dan, fransk idyll. Frankrike är så "lagom Europa", och mitt i. Landet är inte lika idogt präktigt eller lutheranskt som sina mäktiga germanska grannar, Storbritannien och Tyskland, men heller inte överdrivet latinskt och lite ansvarslöst "manana" som de södra grannländerna Spanien och Italien. Det geografiska läget är, förutom då kanske grannarna, på många vis idealiskt även i en global jämförelse. Pensionsreformen, jobba till 62, är nu antagen och säkert glömd t.v., utom för 59-åringar kanske. Utan risk för dieselbrist i tanken kan jag åter koncentrera mig på den egna tanken; att fylla på mitt mänskliga bränsleförråd genom besök på vinslott. Längs min vägrutt prickar jag ur guideboken "France Passion" in ett slott som verkar lovande. Det blir en bit på liten väg längs vinfälten, så dyker slottet upp på en kulle, med mur och jättejärngrind. Monsieur kommer ut och tar med mig till vinkällaren. Men det blir bara en liten smutt rödvin, jag har brist på bröd och gasol och måste köra vidare. Rött buzet verkar dock bra, köper en kartong med 5 l för 20 euro. "Jo man kan stå med bilen under trädet där borta" svarar han på min fråga. Jag funderar på att återvända för natten, men det visar sig vara en bit till närmsta stad. Nerac är en stad från romersk tid, med sköna vyer över floden och gamla stan. Det verkar inte finnas någon direkt plats för husbilar, och man bör vara försiktig med ensam, spontan övernattning i turiststäder. Ingenstans hittar jag att byta eller fylla gasolflaska heller. Men ett boulangerie hittar jag, med fem olika sorters baguetter att välja mellan. Nästan dagligen i detta land upprepas denna min jakt på baguette, brödet som bara håller en dag och knappt det! Och nog är det väl märkligt, att detta kulinariska folk i princip bara har ett enda sorts bröd!? Visst, det finns lite olika former och storlekar och blandningar i mjölet. Men bara i storköpen kan man finna ett mer varierat sortiment med bröd som är något lite mer mörka och hållbara. Kanske är det de små goda mörka rågkusarna jag saknar mest från Sverige i det fallet. I nästa stad tipsas jag äntligen om ett ställe där jag kan byta min tomma spanska gasflaska till en full, den sista av två svenska är nästan tom och sådana går sällan att fylla på kontinenten. Det känns nu lugnare genom att jag säkrat energibehovet till kyl, spis och nattvärme. Kommande natt i lilla staden Mirande sjunker temperaturen till bara några få grader plus. Så riktar jag in mig och Kajsa i GPS:en mot vingårdarna söderut, mot Pyrenéerna och Bernadotternas stad Pau. Då och då ser man från vägen konturen av den väldiga bergsmuren miltals bort. Jag kollar för framtida behov en privat betalställplats i staden Tarbes där de stora vägarna möts. Ägaren, som även har ambulanser, kommer fram. "Men en svensk så trevligt, jag har kört långtradare till Sundsvall. Så ni skall vidare, ja klockan är bara ett, men stå ni här över lunch!" I hela Västeuropa utom i Storbritannien och Skandinavien gäller ju ännu ett respektfullt "ni". Så jag plockar ur kylen fram getost, tomat och lök, och en mogen avokado har jag. På med lite kryddor och olivolja, och så en bit baguette samt citronvatten. En smaklig och lämplig fransk lunch för långfärsbilister. Fast rågkusarna då.!? Och nu är jag vid den stora öst-västliga rutten norr om Pyrenéerna, och passerar strax norr om Lourdes. Det är strålande sol, det är grönt, varmt och skönt, ett vinslott, Pau och ett par gårdar är inplanerade. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Joakim Steneberg, Sammansatt men fullt begriplig.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
