Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Elin Fransson
publicerad 8 mar 2010 kl. 12.17:
Framtidsvision
Barnet med de grågröna ögonen ser på upp i sin mammas ansikte. De ler mot varandra, hon stryker sin dotter mjukt över håret som bär samma mörkbruna nyans som hennes eget.
De ligger bredvid varandra på en hemvävd filt på en solbränd gräsplätt strax intill den stekheta stranden, barnet vilar huvudet på mammans mage med sin nioåriga lilla hand just intill ansiktet. De har badat i havet, det salta vattnet har dunstat från deras hud och lämnat små korniga avlagringar. Dottern borstar bort det och studerar den blekt ärrade huden strax under sin mammas navel.
"Vad har du där?" "Det är bristningar. Man får dem när kroppen blir för stor för huden, som då man är gravid."
Dottern ser förfärat upp och utbrister:
"Är det mitt fel att du har fått dem?"
Mamman skrattar mjukt, lindar armarna om sitt barn och svarar att hon hade dem redan innan hon fick barn i magen. Dottern ler lite osäkert och nickar, men hon verkar ändå inte riktigt förstå.
"Jag hade en sjukdom när jag var ung, som gjorde att jag åt för mycket, gick upp jättemycket i vikt och mådde väldigt dåligt. Då fick jag de här bristningarna." "Varför mådde du dåligt?"
Det blir tyst en liten stund. Hon funderar på om det är dags att berätta så ingående redan nu? Hon har alltid vetat att hennes förstfödda är ett mycket begåvat barn, det ligger i släkten, men samtidigt undrar en viss del om det inte är lite för tidigt ändå. Hon vinner lite tid genom att plocka några grässtrån i sin hand och fläta ett litet armband av det. Dottern följer hennes arbete med nyfiken min, håller ut handleden så hon kan knyta fast det. Så uppmanar hon sin mamma igen med samma fråga. Hon suckar ljudlöst, ser henne i ögonen och börjar berätta. Hon utelämnar de värsta detaljerna, men hon berättar om svälten, hetsen, kräkningarna och ångesten på ett sätt som hon tror att ett barn ska förstå, utan att skrämma henne. Dottern lyssnar intensivt med vaken blick som inte lämnar mammans ansikte för en sekund. När munnen tystnat säger hon muntert med sin klara röst:
"Tur att du klarade dig, mamma, annars hade ju inte vi funnits!"
Hon ger sin mamma en stor helhjärtad kram, hon tjuter till tvärt när den kalla våta bikinin trycks mot hennes solvärmda mage. Så reser hon sig på sina mjölkstarka barnben och springer iväg som en blixt mot vattnet. Mamman kan inte låta bli att brista ut i skratt av dotterns entusiasm och lägger sig tillrätta igen på den blå filten som hennes mormor vävt flera decennier innan. Hon ser upp i den ljusblå himlen där sirliga moln svävar förbi i sin egen takt. En liten del av henne mumlar att det var onödigt att berätta för barnet, att det skulle förblivit en hemlighet och att hon kommer ta skada av vetskapen. Vanan trogen plockar hon fram sin inre verktygslåda, väljer ett lämpligt tillhygge och drämmer till tanken så den splittras i tusen små skärvor, omöjligt att tyda. Efter alla dessa år finns tankarna fortfarande kvar då och då, men hon har lärt sig att stympa dem snabbare, innan de hunnit slå rot och växa sig fast i hennes huvud.
Ett regn av små sandkorn landar på henne då en flock med ungar kraschlandar på filten, med gälla tjut om att hon ska komma ned i vattnet igen. Hon reser sig smidigt upp, rättar till bikinin och skriker medan hon springer mot den turkosa lagunen, tätt följd av sina fyra barn, att "sisten i är en rutten skit!"
