POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Fred Linden publicerad 16 aug 2004 kl. 11.46:

Från den vänstra kusten

Mer än vanligt står på spel i årets presidentval i USA, och väljarna bryr sej mer om resultatet än på flera decennier. Men ändå saknas det debatt bland vanligt folk, åtminstone i ett hörn av landet.
Det lär vara presidentvalskampanjer på gång här i USA. Men jag märker det knappt, inte så länge jag låter bli att se på de nationella (i motsats till de lokala) TV-nyheterna. En och annan bildekal för John Kerry syns, men inte alls lika många som före forna presidentval, och kanske färre än Howard Dean-dekaler under primärvalen. Jag hör nästan aldrig mina vänner eller medarberare debattera de stora frågorna, inte som de debatterade och demonstrade före vi invaderade Irak.

Tystnaden har mycket att göra med att jag bor i Marin County, 18km norr om Golden Gate-bron och San Francisco. Vårt lilla county/kanton (ungefär mellan en kommun och ett län) har en befolkning på ca. 250.000, mestadels vitt folk - inklusive en del svenskar som kom som au pairs, fast inte tillräckligt att det märks i det amerikanska kaoset. Countyt är också ett av de allra mest välmående av alla 4.000 i landet: Inkomsten per kapita ligger någonstans runt $70.000 per år, och en villa under en halv miljon dollar finns inte. De flesta blev rikare när George W. Bush sänkte skatterna för höginkomsttagare. Å andra sidan, de som har vanliga jobb i snabbköp, skolor eller lågt i kontorshierarkin har ofta inte råd att bo här. Arbetslösheten ligger på 3,6% - långt under Kaliforniens 6,1%. Folk är välutbildade, aktiva, kreativa (många författare och rockmusiker), självupptagna, och reser mycket internationellt (Tibet, Toscana , Maui). Mest finns det bara naturreservat och förtjusande villaområden, plus ett par företag som gör mjukvara. Man skulle tro det var konservativt.

Men norra Kalifornien är ett av landets mest "liberala" områden - starkt vänsterlutande, på amerikanskt vis - och Marin är ett av de mest liberala countyn i Kalifornien, om inte det liberalaste. Så liberalt att det är berömt för fester i jacuzzibad (det var trendigt här på 70-talet), John Walker Lindh ('den amerikanka talibanen, som stammar härifrån) och skaror kvinnor som fotograferas nakna på gräset i form av fredssymbolen (den protestformen uppstod här för några år sedan). Jag känner ingen här som medger att de röstat republikanskt, och det finns inga valda republikaner i countyt.

Varför skulle då det dra ner på debatten? Vad som klagas över i Kalifornien är att kandidaterna inte bryr sej om oss därför att delstatens val redan är avgjort for det demokratiska partiet, och i USAs valsystem, som ger alla delstatens röster till majoriteten, betyder det att alla Kaliforniens röster går till Kerry. Därför kommer de hit mest bara för att insamla pengar - men inte för att vinna röster. Inga kampanjtal i gymnasieskolorna, inga löften att Kalifornien skall få några presenter från Washington DC om vi väljer rätt, nästan ingen kampanjreklam på TV eller radio. Det kommer väl mera reklam närmare valet, men vi ser avgjort inte samma intensitet som såkallade "swing states" som Florida, Ohio och Oregon, som kan gå åt vardera hållet. Och när de kampanjar i delstaten blir det nere i närheten av Hollywood. Vi får inte uppmärksamhet som närmelsevis motsvarar våra 11% av landets befolkning eller ungefär 16% av alla kampanjdollars.

Men det förklarar inte debatt-tystnaden helt. Det har visserligen funnits en tradition i landet att man inte pratar politik, religion eller sex i trevigt sällskap - men den traditionen var aldrig stark i San Francisco-området, och det har minsann debatterats mer än det gjörs nu. Och de flesta här är mot Bush den yngre, så vad finns det att säga när alla håller med? Men det är kanske ditåt svaret ligger ändå.

Känslonivån i USA är otroligt uppskruvad numera. Folk är för eller mot Bush, för eller mot att stanna i Irak: det är ont om utrymme i mitten. Om man är på minoritetssidan i ett umgänge i en enda fråga så blir man betraktad som fiende, och då känns det inte alls roligt att få hetsen från andra sidan riktad mot sej. Därför har det blivit så här i trakten att de som inte hatar Bush har blivit mindre benägna att uttrycka sej öppet, medan de som hör till ABB-gänget ('anybody but Bush') sitter och håller andan och hoppas. På andra håll, där bordet är vänt, är det säkert likadant.

Faktum är att det finns gott om folk här som hatar Bush av hela hjärtat. Reagan var liberalernas älskling i jämförelse, t.o.m. när alla på vänsterkanten var övertygade att han skulle dra in oss i det tredje världskriget, med kärnvapen och allt. Det är inte ofta jag hör Bushs namn nämnas utan att någon direkt uttrycker sitt hat för honom. Min hustru, Susan, står inte ut med att lyssna på hans röst på radion i bilen. Visserligen är det mera personligt för henne: hon arbetade i politiska kampanjer för Ann Richards, som förlorade guvernörskapet i Texas till Bush 1995.

Genom åren har jag vägrat att låta mej dras in i det hatet, delvis för att det är ett uttryck för den kulturella, religiösa och filosofiska splittring som har växt djupare och djupare i det här landet under de 24 år jag bott här. På ena sidan San Francisco, Hollywood, Manhattan och Boston, med diverse utposter här och var; på andra sidan sydstaterna, bibelbältet, med diverse utposter här och var. Ingendera sidan förstår sej på den andra, ingendera vill egentligen förstå sej på den andra. Även om jag har en hel del åsikter som hör hemma på andra sidan staketet så råder det inget tvivel inom mej om vilken sida jag hör hemma på, men jag tror det är svårt för någonting bra att komma av att hata. Hat och ilska ger skygglappar - på ett sätt som i mycket liknar alkoholens effekt på synen och omdömet.

För ett tag sedan uttryckte en god vän sin motvilja mot George W. Bush med en känsla av trötthet och förtvivlan. Allt hon sade var att hon hoppas Bush inte vinner. Tonen var av resignation och maktlöshet, men undertonen var ändå färgad röd av ilska. Det var så ärligt, så mänskligt att jag för ett ögonblick kände en frestelse att dras med i känslan, att börja se Bush som fienden, han och alla arga män som lyssnar på Rush Limbaugh, alla stränga kvinnor i de kalla kristna kyrkorna, alla gaphalsar som skyller allt på Clinton, alla naiva ynglingar som inte förstår någonting om resten av världen, alla hillbillys och bubbas och vad det nu finns för billigt smaklöst outbildat folk nere i de gamla slaveriområdena, och i synnerhet alla män med guldkjedjor. Det kändes frestande: där i hatet ligger ett land där allt är lättare. Man behöver inte längre tänka lika mycket, för man vet att vi har rätt och de har fel. Man kan bära sitt huvud lite högre, för det är allt deras fel, inte vårt. Numera skulle det vara en lättnad att kunna slippa tänka, för det finns få tröstande tankar, och det skulle vara en befrielse att kunna resa sitt huvud, för Amerika har fått mycket att vara skamset över. Men jag känner den frestelsen för väl för att gå dit.

Ändå: det är inte lätt, och jag är trött. Snart tre år efter den 11e september så tror jag det är många här som inte orkar tänka längre. Allt är antingen för komplicerat eller för deprimerande. Vare sej de är för, mot eller obeslutade så är de helt enkelt för trötta för att debattera.