KROPP & SJÄL
Artikel av Sofia Lindblom publicerad 7 jan kl. 10.59:

Från Red Light till Haarlem

"Inte nog med isolationen i Haarlem, sen var det den Uteblivna Kärleken och den Haltande Karriären som tillsammans med den Rusande Tiden traskade på i en rasande takt. Paniken hade mig i ett stadigt grepp..."
Förutom den ekonomiska krisen, svininfluensan och debatten om den globala uppvärmningen så var 2009 på ett personligt plan Det Stora Skitåret. Det var det där året som jag skulle förverkliga mig själv och det var det där året jag skulle fylla 30. En fadd kravfylld hinna låg över hela detta år, en intensiv närkamp mot tiden. I ett helt år. Inte konstigt att jag var en utmattad liten trasa när det lackades mot jul.

2009 inleddes med en dramatisk polisräd i min studio som jag hyrt för svindyra pengar, mitt i Red Light district. Där, på Warmoestraat, gatan med coffee shops, sexshoppar, svampbutiker och sexklubbar bodde jag ovanför en coffee shop och mittemot en gay-klubb med inriktningen "lack, läder och hängmekanismer".

På väg hem från jobbet blev jag var dag erbjuden att köpa droger från de hålögda, väsande försäljarna som hade utsett just detta stråk till stället att föra sin verksamhet på. Och det kan man ju inte klandra dem för, med turister av alla dess slag (fluffisar, sexköpare, nyfikna) passerandes i en aldrig sinande ström så är det helt klart den mest lukrativa gatan att göra alternative business på.

Min granne hade bestämt sig för att smälta in genom att ha en liten röd lampa i sin lägenhet. Något överbeskyddande påstod hon att hennes katt var rädd för mörker. Den där lampan gav ständigt ifrån sig ett svagt rött sken för att invagga den stackars mörkrädda katten i trygghet. Hennes lägenhet gränsade mot tre hotellfönster (rättare sagt, hennes lägenhet lutade sig mot tre hotellfönster) och någon gäst hade antagligen börjat undra över vilken sorts verksamhet vi bedrev. Denna undran delades med polisen som tillsammans med skatteverket och hyresvärden satte span på lägenheterna för att sedan komma och undersöka saken. Beträffande spanandet, vi var ju ute ganska mycket och våra party-outfits kunde kanske förväxlas med "businesskläder" ur en misstänksam polis perspektiv. Och ibland kom vi hem med sällskap, ofta ett släptåg med fulla turister som ville se hur man kunde bo i ett område som detta (jag skulle ha tagit inträde).

De var åtta stycken, två som blockerade ytterdörren, två som snokade runt och fyra som ställde frågor och ville kolla papper. Vad gör man i en sådan situation? Som den väluppfostrade svensk man är så frågade jag om det var någon som vill ha kaffe! The? Saft? Alla tackade med bister min nej. Men de ville veta vad jag var för en filur. Var kom jag ifrån? Vad jobbade jag med? Efter granskning av kontrakt, pass och skattesedel förde de en lång, mumlande konverstion med varandra i ena hörnet av rummet.

Jag blev avbockad som ok till slut och hela patrullen lämnade lägenheten. Men denna händelse fick mig att vilja flytta till ett lite mer... vanligt område. Ett ställe där du kan ha en röd lampa lysandes utan att bli tagen för någon som bedriver illegal bordellverksamhet.

Till sommaren flyttade jag till Haarlem (åh vad jag önskar att jag hade flyttat till ett harem i stället), lugn småstadsidyll. Perfekt för småbarnsfamiljer. Sjukt långsamt för en singelpingla med dans i benen. Så från intensivt barhoppande i Amsterdam till ett lugn som var bortom rim och reson. Jag behövde inte sova med öronproppar längre! Och folk hällde inte öl i brevinkastet! Och alla gick rakt, inget vinglade inte! Första tiden i Haarlem förundrades jag över att grannarna hälsade som vanligt och inte med väsande drogerbjudanden. Helt plötsligt var det jag som stack ut som den annorlunda icke-holländaren.

Glädjen över det nyfunna lugnet ersattes snart av rastlöshet och panik. Var det så här jag skulle leva? Ensam i en stad där alla vägrar prata engelska? Jag skulle förvandlas till en kufisk, galen kärring sittandes med 40 katter på rekordtid, det var jag säker på.

Inte nog med isolationen i Haarlem, sen var det den Uteblivna Kärleken och den Haltande Karriären som tillsammans med den Rusande Tiden traskade på i en rasande takt. Paniken hade mig i ett stadigt grepp, jag gjorde en lista på vad jag skulle ha och vad som skulle förverkligas innan 30-årsdan. Till slut var den där listan så lång att jag började storgråta om jag ens tänkte på den. För första gången i mitt liv började jag dejta online i hopp om att åtminstone gå igenom eländet tillsammans med någon. Mitt tips till allmänheten: Gör inte det. Du blir bara besviken och folk använder dessutom inte uppdaterade bilder. Har jag upptäckt.

Men så hände något i november. Domedagen. Jag fyllde 30. Och helt plötsligt var det som en överfull ballong av äckliga krav bara sprack, poff, och allt var som vanligt igen. Borta var paniken, oron och prestationsångesten. Jag kunde slappna av igen, och jag lovar, jag har inte läst en artikel om symptom på 30-årskriser sen jag fyllde år. Jag kunde fokusera på roligare saker; som att återta kontakten med gamla vänner, lära känna nya vänner, men framförallt, uppskatta mig själv igen.

Så äntligen är Skitåret över och lite skamset måste jag medge att det var jag själv som bidrog till att det blev ett så makalöst dåligt år med min patetiska åldersnoja och alla orimliga krav. Sådär kommer jag verkligen inte att hålla på igen... förrän jag fyller 40.