 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lise Lindgren
publicerad 1 dec 2002 kl. 15.04:
Från Oss alla till Er alla...
Så, alla barn. Nu är det snart JULAFTON, nu ska vi vara glada och lyckliga.
Visst har vi det myyysigt!! Säger mamma och utstöter ett smått hysteriskt skratt. Varken jag eller Kalle säger nåt, Kalle är min lillebror, han sitter upptagen med sina tomtebloss. Jag säger inget eftersom det är som alla andra jular, en krystad stämning som inte alls är särskilt mysig. Pappa gick för två timmar sen för att köpa tidningen, det finns väl för fan inga affärer öppna på julaftons kväll! Pappa gör det varje år, går iväg och köper tidningen. Jag är sjutton och Kalle tio, han slutade tro på tomten för fyra år sen och ändå går pappa iväg och köper tidningen. Tar det verkligen två timmar att köpa tidningen?
När pappa kommer tillbaka med säcken och säger ho ho ho, finns det några snälla barn går mamma upp i extas. "Jaaaa tomten, visst finns här snälla barn, de har varit så snälla sååå!!! Om tomten slår sig ner här så ska vi se... Så barn, gå fram nu till tomten, var inte rädda." Jag undrar om mamma kanske inte vet att det är pappa och inte tomten som sitter där. Men jag går fram och tar emot min klapp och säger tack tomten, mest för mammas skull. Jag backar med min klapp snabbt, tomten luktar sprit.
Kalle sitter med sitt berg av klappar och öppnar dem, en efter en. Han väntar knappt med att öppna klart det ena innan han öppnat nästa. Emellanåt mumlar han "fin" eller "häftig" men när han år klar går han tillbaka till sina tomtebloss och så ligger dom där i en hög, kläder, spel, inlines och det nya gameboy advance, han har redan gameboy color och det gamla gameboyet men envisades om att han måste ha det nya för att alla andra har det och mamma och pappa ger efter trots att det dagliga samtalsämnet är att vi minsann har väldigt ont om pengar och tänk på barnen i Afrika!
Jag hatar Kalles jävla tomtebloss, han har hur många som helst. När det ena slocknat tänder han nästa, som om tomtebloss vore höjdpunkten på julafton. Han gillar att vifta med dom framför ens ansikte så att man får små ljuspunkter som dansar framför ögonen. Musiken skrålar ur radion, plötsligt utstöter mamma ett skrik "aaah! Vi har missat Kalle Anka!!" Jag tror nästan att hon ska börja gråta men så lyser hon upp. "Vi spelade ju in Kalle Anka förra året! Kom barn, sätt er i soffan, pappa kommer nog snart tillbaka med tidningen nu!" Kalle går med en tomteblossaura omkring sig och sätter sig i soffan, jag sätter mig också. För mammas skull. Mamma sätter på videon.
Jag hatar Kalle Anka, jag hatar kolibrierna. Jag vill bara gå och lägga mig, jävla tomtebloss. Ser du stjärnan i det blå? Kan inte Benjamin och hans stjärna dra åt helvete.
|
Malmö moské
