Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
SPORT
Artikel
av Jimmy Ewertsson
publicerad 18 maj 2010 kl. 11.21:
Fotbollssäsongen 2009/10 är över - dags att summera!
Vi pustar ut en stund, andas in och bara tar emot intrycken. Det här var allt säsong 2009/10 hade att erbjuda i fotbollsväg. Är vi nöjda? Besvikna? Arga? Det är dags för en summering.
I vilken ände ska vi börja? Vi har bjudits på en hel del fotbollsgodis, vackra mål, segerjubel, några skrällar och lite skönsång. Det står numera ett stort tomt fat där en väldekorerad maffig tårta en gång stod och stoltserade med allt vi kunde vänta oss, allt vi kunde önska oss av 2009/10. Men innan vi dyker in i mysteriet med vem som stal den sista tårtbiten ska vi ut på några sidospår. Vi börjar i Turkiet.
Kaos i Istanbul
Det var kaos under gårdagen när Bursaspor, fullkomligt osannolikt plockade hem guldet i turkiska ligan. I Bursa dansade man och sjöng över den makalösa triumfen och i Istanbul gjorde de precis likadant. Problemet var bara att Fenerbahçe inte hade vunnit, men publiken trodde att Bursaspor bara fått 2-2 mot Besiktas och att deras 1-1 alltså skulle räcka. När ljuset gick upp för supportrarna dröjde det inte länge innan läktarna stod i lågor. Det är dock ingenting man tänker på i Bursa, där dansas och sjungs det på kravallartade gator. Men de är ack så värda det.
Övriga Europa då? Vi tar ett litet kort svep innan vi hugger in på de riktigt stora elefanterna. I Marseille väcktes känslor från fornstora dagar när man i en oförutsägbar slutkamp knäppte både Bordeaux och Lyon på näsan ordentligt och återigen fick fira ett ligaguld, för första gången sedan 1992. Apropå första gången; Steve McClaren fick lite återupprättelse för sitt fiasko med England genom Twentes historiska första guld, samtidigt som Rangers relativt enkelt seglade förbi (numera) Johan Mjällbys Celtic. Och i Portugal och Rumänien var det Benfica och Cluj som kunde triumfera.
Zlatan gör en helt okey säsong
När vi ändå är inne på att triumfera, så känns det naturligt att hoppa över till Spanien där Barcelona med en magisk liten argentinare i spetsen segrade över Real Madrids nya skrytbygge och plockade hem La Liga i en makalös säsong. Makalös är den dels för att det aldrig plockats så många poäng i toppen, men också för det enorma glappet som tillkommit nedanför elefanterna Real Madrid och Barcelona. När det skiljer 25 poäng mellan tvåan och trean så är det något som inte stämmer, och jag tror inte det är nyttigt för den spanska ligan i längden.
Hur gick det för vår svensk då? Helt okey första säsong säger jag. Fantastisk första halva innan dålig form tog vid under våren och såg till att han till slut hamnade på 16 mål. Anpassningen till spelsystemet gick inte så smärtfritt som man hoppades på och många gånger var Barcelona ett bättre lag utan den store svensken på plan. Men man bör dock ha i åtanke att ett misslyckande för Zlatan Ibrahimovic också är ett misslyckande för Pep Guardiola. Och bakom den skinande fasaden ligger en säsong med sex titlar och gror. Att dessa trots en ansenlig summa spenderad förvandlats till enbart en ligatitel borde ge den gode Pep åtminstone lite huvudbry.
Barcelonas segeryra innebar också att Real Madrids mastodontbygge kammade noll, trots de miljarder som spenderades. Calderons lukt i väggarna rensades ut och både Robben och Sneijder möts nu i finalen av Champions League, där Real Madrid sin vana trogen redan i åttondelen hamnade med tänderna fastnaglade i en fransk vägg. Men storvärvningar eller inte, nästa säsong blir Real ett lag att räkna med på alla fronter.
Ferguson jagade honom med blåslampa
På de brittiska öarna var det en elegant gentleman vid namn Carlo Ancelotti som återerövrade Premier League-pokalen till London. Han gjorde det inte diskret utan kostade på sig några storvinster på vägen och trots att Sir Alex Ferguson jagade honom med blåslampa hela stråket till London står den nu fint placerad i prisskåpet, bredvid den nyvunna pokalen från FA-cupen. En skadedrabbad period och ett osunt behov av en viss Wayne Rooney blev de röda djävlarnas fall, men ingen kan säga att Chelsea inte var värda segern.
De riktiga kungarna finns i Italien och Tyskland
I Tyskland förvandlades galenpannan Van Gaal till guldmakaren Van Gaal över en natt när han tog ett Bayern München med världens bästa yttermittfältare och världens långsammaste mittförsvar till en tysk dubbel. Likaså gjorde kungen av Italien igår, José Mourinho, när han via en prins från Buenos Aires slog tillbaka ett lamt Siena och fick Franscesco "Il Pupone" Tottis Roma på fall. Det blir alltså två värda mästare som gör upp om vem som får äran att titulera sig tredubbla mästare säsongen 2009/10, när Champions League-finalen ska avgöras på Santiago Bernabeu-stadion i helgen.
Innan vi rundar upp den här hafsigt hopslängda summeringen av en säsong som är alldeles för lång för att sammanfatta på runt ett tusental ord ska vi göra ett sista svep med säsongens allra finaste och bästa:
Årets mål: Underbarnet Sergio Canales fullträff mot Villareal. Årets vackraste 1: Fantastiska Gutis underbara klack mot Deportivo. Årets sång: En Leicester-supporters sång om Yann Kermorgant efter dennes bedrövliga straffmiss. Årets vackraste 2: Zlatans klackpassning till Pedro. Årets skräll: Bursaspors seger i Turkiska ligan. Årets snurrigaste: Dean Windass. Alltid Dean Windass.
Ett fotbolls-VM kvar att avverka
Vi säger alltså tack och bock till en säsong där vi bjudits på vackra mål, stora skrällar, fula smällar och där självaste Roy Hodgson forcerat sig själv in i det minst sagt begränsade rummet med riktigt stora engelska fotbollstränare. Vi gör det med glädje, vi gör det med sorg, men framför allt gör vi det med en insikt och en förhoppning om att säsongen 2010/11 kan bli minst lika bra. Och innan dess har vi ju ett visst fotbolls-VM att avverka.
Jimmy Ewertsson, Fotbollskrönikör
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
