 |
SPORT
Artikel
av Jimmy Ewertsson
publicerad 12 jul 2010 kl. 10.19:
Fotbolls-VM: Spanien värdiga segrare
Det var Afrikas tur och dansa en sommar till dånet av miljoner vuvuzelor. När Fotbolls-VM 2010 ska summeras är det dock de spanska tjurfäktarna som lyfter VM-pokalen mot Johannesburgs natthimmel.
En lång och tung utandning. Axlarna sänks och handflatan sveper bort de sista svettdropparna ur pannan. Den sista slutsignalen i fotbolls-VM 2010 har precis dränkts i ljudet av en ömsom euforisk och en ömsom sörjande publik. De spanska spelarna har rusat runt i segeryra, världens vackraste Iker Casillas har gråtit okontrollerat, mäktiga Carles Puyol har tröstat gamle kamraten Gio Van Bronckhorst i dennes sista fotbollsmatch, omringad av ett fyrverkeriexploderande Soccer City har pokalen lyfts mot himlen och kyssts om och om igen av representanterna för ett land som inte längre är världens bästa förlorare.
Spanien är mästare 2010, en historiskt ny sådan. De är värda segern. Spanien är världens bästa fotbollslag, men de var aldrig den här turneringens bästa lag.
En fantastisk fotbollssommar
Under en månad har vi slitits mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg och sett några fullständigt galna fotbollsmatcher emellanåt. Vi har fått se ett England fallera traditionsenligt med en famlande Robert Green och en Lampard-boll som studsade en halvmeter innanför mållinjen som största nationssymbol, vi har sett Svennis elefanter utmanövreras av en handbollande Luis Fabiano och en campingklädd Lasse Lagos åka ut med mästerskapets största individuella misstag (Yakubu) i ryggsäcken. Vi har till och med sett bäraren av världens häftigaste namn, Siphiwe Tshabalala, höja Sydafrika till skyarna genom en fantastisk vänsterslägga i öppningsmatchen.
Det har varit en fantastisk fotbollssommar, men en annorlunda sådan. Vi svenskar fick chansen att höja blicken, ta av oss våra solglasögon och se världen. Se ett mästerskap som en helhet, i stället för som blågula fanbärare. Jag har njutit varje sekund.
Det bästa med mästerkapet: Känslorna i upplopp, historierna som skapas
Filmningarna må vara fler, kvaliteten kanske inte alltid varit så hög som förväntat och trots att Jubilani-bollen blivit bespottad från världens alla hörn så är det ett minnesvärt mästerskap, och framför allt två lag har etsat sig fast i mitt medvetande: Tyskland och Ghana.
Jag har alltid varit tveksam till Tyskland, respekten har varit hög men några varma känslor har aldrig varit i närheten av att infinna sig. Inte innan år 2009. Det var året då Sverige besöktes av ett vinstsuget tyskt lag med Sami Khedira, Manuel Neuer och Mesut Özil som förgrundsfigurer. År 2009 såddes ett frö, under juni månad blomstrade den som den vackraste solros. Tyskland kom till Sydafrika med mästerskapets yngsta lag, utan sin viktige kapten och med ett flertal oprövade kort som stöttepelare. Man åker därifrån med en bronspeng, mästerskapets bästa spelare (Schweinsteiger), en guldskovinnare (Müller) och med en tro som bådar minst sagt gott för framtiden.
Ghana, å andra sidan, stod stolt kvar som Afrikas hopp när Elfenbenskusten och Nigeria misslyckats. Med en snabbhet, fysik och teknik kombinerat i en mördande dans såg man ut att kunna segla sig ända fram till en historisk semifinal. Sedan; en Suárez-hand, en självsäker Asamoah Gyan och en ribba som aldrig ville sluta dallra. Straffläggningen mot Uruguay var över innan den ens börjat, ändå vann hann Ghana charma mig tillräckligt mycket för att locka fram en tår när Gyan låg fastnaglad i gräset, otröstlig och med kapten John Mensah som desperat försökte rycka upp honom. Det är precis det jag älskar med mästerskapen, känslorna i utlopp, historier som ständigt skapas och vävs samman. Det här var Afrikas mästerskap, ändå har Afrika ännu sitt stora mästerskap framför sig.
Allt är fullkomligt logiskt
Däremellan hann vi dessutom med att se Heinze svinga vilt mot en kamera, nya stjärnor födas (Müller, Khedira), något äldre spelare blomstra (Forlán, Klose), ett Frankrike skämma ut sig och kapten Van Bronckhorst dundra in vackraste målet. En hel månads intryck och upplevelser fick sitt klimax i en sönderryckt match där Holland gjorde det fult (både De Jong och den smått fantastiske ärkegrisen Van Bommel skulle varit utvisade innan halvtid) men länge väldigt bra. Spelmässigt var det inte speciellt tillfredsställande men sett till spänningen så fick vi till slut vår stora final, med chanser i båda riktningar och två heroiska målvakter i vackre, vackre Casillas och
Stekelenburg.
När vi i mästerskapets döende minuter får se en liten Andrés Iniesta peta in guldmålet, ta en rusch längs kortsidan och rycka av sig sin tröja i den finaste av gester till den framlidne Dani Jarque; "Dani Jarque, siempre con nosotros" - Dani Jarque för alltid med oss - är allt ändå fullständigt logiskt. Spanien var aldrig mästerskapets bästa lag, men de är världens bästa lag och väl värda segern.
Grattis Spanien!
|
