 |
Artikel
av Maria Sågå
publicerad 15 sep 2011 kl. 09.08:
Fosterhemsbarnen sviks igen
"För en stund trodde jag att den nuvarande regeringen skulle uträtta i alla fall ett "stordåd" under sin mandatperiod. Nu tror jag inte längre."
År 2011
Klockan 12:52. Lördag den tionde september.
Jag slår på TV:n för att gå igenom text-tv för första gången den här dagen. Redan på startsidan dök den upp. Rubriken. "Ingen ersättning till fosterhemsbarnen".
År 1920
Det är nu det börjar. Barn, som kanske utan egen förskyllan och som av lika många olika orsaker och anledningar som det fanns barn, tas om hand av samhället och sätts i fosterhem. Egentligen började det nog långt innan 1920, men just nu nöjer vi oss med att gå tillbaka de här 91 åren i tiden.
År 1980
Vad vi i alla fall vet, och vad som verkar finns dokumenterat, så sker det fortfarande. Alla hem är långt ifrån dåliga, men några har visat sig vara det och när det gäller barn, ska det inte få finnas ett enda dåligt hem. Det var dessa barn som utsattes för misshandel.
År 2010
I januari går kristdemokraten och folkhälsoministern Maria Larsson ut med ett pressmeddelande om att både hon och hennes företrädare med anledning av de barn som omhändertogs och placerades i fosterhem 1920-1980, visserligen redan bett om ursäkt, men att "en ursäkt av mer 'officiell' och 'ceremoniell' karaktär kan behövas". Efter årtionden bröts tystnaden, och det kändes som att det plötsligt blev tillåtet att skriva om det förflutna.
Samma månad inledde jag en krönika ("Vanvårdsutredningen det bästa regeringen har gjort", Sourze 21 januari 2010) med orden:
"Säga vad man vill om den nuvarande regeringen, men under förra veckan måste jag säga att jag personligen tyckte de gjorde det bästa på mycket, mycket länge: De hittade en knapp som gick till en 100 watts strålkastare, och istället för att låta det fortsätta vara mörkt, tog de mod till sig och tryckte på knappen för att se vad som dolde sig där ute i det okända, kolsvarta. Det som till stor del uppdagades under förra veckan, fick ett litet ljus att sprida sig i ett stort mörker som hittills legat kompakt över vårt 'trygga' Sverige."
Då - i inledningsskedet - var det inte aktuellt med någon ekonomisk kompensation till de drabbade, men, som jag skrev, så hade nu en strålkastare tänds mot problemet, och det vore konstigt om den skulle släckas nu när sanningen började komma fram.
År 2011
Maktens kvarnar mal som känt långsamt, men nästan på dagen ett och ett halvt år efter det första avslöjandet, har regeringen bytt namn på utredningen från "vanvårdsutredningen" till "upprättelseutredningen" (av för mig av okänd anledning, men en gissning kan ju vara att man på något sätt psykiskt inte orkar jobba med det, om man inser vad de människor utredningen faktiskt handlar om, har gått igenom). Man menar också att de drabbade bör få ekonomisk ersättning med 250 000 kronor vardera. (Jag skrev om även detta; "Fosterbarn far illa även idag", publicerad 110527)
Betänkas ska att cirka 250 000 barn levde i dysfunktionella fosterhem under den här tiden - alla långt ifrån dåliga, som sagt - men ändå. När vanvården uppdagades för allmänheten, hade 404 personer intervjuats som vittnade om sexuella övergrepp. Om vi "bara" räknar på dessa, idag män och kvinnor, så skulle regeringen få betala 10 100 000 kronor i ersättning. Lägg då till de som utsattes för annan kränkning under sin tid som fosterhemsbarn, och det blir många, många fler: Både människor. Och kronor.
För att återgå till där vi började - idag - så kan man då läsa, som huvudrubrik, dessutom, att ingen ersättning kommer att betalas ut till fosterhemsbarnen. Ingen alls. Inte en krona. Till någon.
Inte mindre än fyra text-tv-sidor är redan upplagda kring detta längdhoppsskutt (här handlar det inte om steg utan här handlar det om att komma så långt bort som möjligt så fort som möjligt) som nu drabbar, om inte 250 000 idag vuxna - då oskyldiga barn - så väldigt, väldigt många. Ett av argumenten Maria Larsson drar till med är att "det skulle innebära att en ung person som utsattes för övergrepp 1983 inte får den ersättning som den som utsattes för samma sak 1953". Nej, det gör det inte. Inte som det ser ut i dagsläget. Men - kan de som utsattes för övergrepp 1920 - för 91 (!) år sedan - ha tvingats vänta fram till nu på ersättning, så finns det ingenting som säger att de som utsatts för missförhållanden efter 1980, inte kommer att kräva ersättning i framtiden! Gärna idag, men - kan det som längst ha dröjt 91 år, så kan det nog dröja ett bra tag till, innan de som farit illa senaste 30 åren når målet.
Ett annat argument för att inte betala ut pengarna, anser Maria Larsson, är att det inte går att säkerställa uppgifterna. Nej, det gör kanske inte det. Men - det finns en orsak och anledning som Larsson bortser från: Att övergreppen inte har skett och sker ute bland folk, utan i det egna hemmet! Och då är sanningen den att det bara går att gå på den drabbades uppgifter, för man kan väl inte tro att fosterhemspappan eller fosterhemsmamman kommer att erkänna om de skulle tillfrågas!? Det finns en anledning till att mörkertalet är så stort som det är; "Vem skulle tro på mig, när ingen ser?" Samma tanke ligger nog nära till hands även för dem som berättar: "Tror personen jag berättar för, på mig nu?" Det är sällan det går så långt att misshandeln blir en polisanmälan så det finns bevis på så sätt, som kan styrka barnets/den idag vuxnes upplevelser.
Jag personligen tror de flesta (om inte alla?) misshandlande fosterföräldrar är rädda för att det de gjort ska komma fram, och därför misshandlar på ett sätt som gör att det inte syns. Ord som sagt, syns inte, men de finns kvar hos den som tagit emot.
Som jag skrivit kring ämnet tidigare, så tror jag inte att pengar väger upp det dessa idag vuxna var med om under sin ofrivilliga tid som fosterhemsbarn. Vad som kanske eventuellt skulle hjälpa, vore om de före detta fosterföräldrarna var de som bad om ursäkt, och inte staten. Men jag vet också att detta nog sällan eller aldrig kommer att ske. De inser kanske inte hur fel de gjorde. Och inser de det, så är de för fega för att be om ursäkt, för gör de det, måste de även erkänna hur fel de gjorde inför sig själva; något som de inte kan.
Dagen före en dag i det förflutna - tioårsdagen av terrorattacken mot Word Trade Center - släcktes strålkastaren som tändes och ingav hopp hos både före detta fosterbarn, men kanske även för dagens. Och framtidens.
När vi vet hur det slutade för så många, varför görs då ingenting för att förhindra att det sker igen?
|
Malmö moské
