Den 9 januari kunde man på Expressens debattsida läsa ett inlägg av Carl B Hamilton (FP) med rubriken "Europa behöver ännu mer samarbete".
Han framhåller här att det grundläggande receptet mot eurokrisen är att göra resoluta åtgärder för minskade underskott och skulder, kombinerat med högre ekonomisk tillväxt i de utsatta länderna. Att skylla på euron håller inte, enligt Hamilton. Han menar att Finland, som har haft euron i drygt tio år, under dessa år haft en mycket likartad ekonomisk utveckling som Sverige. Det finns också länder som inte har euron, som alla har stora budgetunderskott och skulder, till exempel Ungern, Island, Lettland, Storbritannien och USA. Det skulle alltså enbart handla om vilken politik man för!
För att kunna hantera och reglera gränsöverskridande verksamheter och risker måste vi därför enligt honom samarbeta mer, både inom EU och med USA. Men Hamilton är otydlig med vad han menar att det utökade samarbetet skulle bestå av - förutom mer sparpolitik och hårdare krav mot underskottsländer, vilket knappast ger en väg ur krisen utan snarare förvärrar den. Men tydlighet är kanske för mycket begärt?
Hamilton har tillsammans med Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i tidigare debatter hävdat att skuldkrisen driver fram nya samarbetsformer i Europa. Ett ställningstagande från svensk sida om att ställa oss utanför den nya stabilitetsunionen, skulle enligt dem innebära att vi tappar kontroll över vårt eget öde. Viktiga beslut som påverkar Sverige kommer skulle då fattas utan att vi är närvarande. Detta skulle också tyvärr negativt påverka vår export och därmed vår egen ekonomi. Vi måste alltså enligt dem "tillhöra Europas kärna".
Jag, liksom många andra inom den borgerliga sfären, är tveksam till detta resonemang.
Hur ska vi kunna bygga ett starkare Europa, om vi fortsätter satsa pengar på bankrutta internationella spekulanter som sitter på värde(lösa)papper? Men så säger partiföreträdare i polemik mot vänsterns Jonas Sjöstedt att vi ska vara solidariska! Varför skulle någon finna det solidariskt att svenska löntagare och småföretagare finansierar kontinentaleuropas storbankers förlustaffärer med till exempel italienska statsobligationer? Befolkningarna i dessa länder får ju aldrig se de pengar som Tyskland, Finland, Holland och Österrike (och snart också Sverige?) betalar in.
Det har visserligen av Hamilton tidigare framförts att det inte alls handlar om att stöd till de krisdrabbade länderna innebär stödköp av dåliga statspapper. Det skulle istället handla om ett lån till IMF och inte direkt till de drabbade länderna - ett lån med strikta krav, och där Sverige skulle garanteras en normal ränta på insatta pengar. Krisländer skulle sedan kunna låna hos IMF, under förutsättning att de genomför reformer och uppfyller IMF:s övriga krav. Enligt min uppfattning handlar det dock om att inrätta vad man kan kalla för en ekonomisk diktatur för euroländer.
Att flertalet EU-länder, till synes på order av Tyskland och Frankrike, under en natt i princip godtar vittgående förändringar av fördraget, förändringar ännu ej helt preciserade, är förödmjukande och demokratiskt ovärdigt. Sverige borde också klart och tydligt sagt nej redan då.
Vad pakten innebär är inte bara krav på att skuldgränserna ska gälla och straff utmätas och en starkt vidgad makt för kommissionen, utan också en institutionaliserad nyliberal politik och uppluckringar av de fackliga rättigheterna. Detta är argument som framförts av både socialdemokratiska och (vissa) liberala företrädare. Det borde vara självklart att vi liberaler liksom socialdemokrater och fackföreningsrörelsen inte accepterar dessa ingrepp i den svenska demokratin. Vi har inte anslutit oss till euron och därför det finns det heller inga skäl till att vi ska underkasta oss EU-kommissionens styre. Är det att påverka någonting som dikteras från Bryssel? Vi har väl redan fått bevis på att så inte blir fallet.
Den stabilitetsunion som är föreslagen kommer att innebära att unionens ekonomiska politik och ekonomiska nedgång fördjupas. Istället för att hjälpa till med en lösning av dessa krisande länders ekonomiska problem kommer det enbart att ske försämringar. Balansen i utbud och efterfrågan inom unionen medför en säker undergång för valutaunionen.
Så länge länder som Irland, Grekland, Spanien, Portugal och Italien inte tycks vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden - hur ska de då kunna få ordning på sina ekonomier? Här måste man bistå med hjälp till att öka produktiviteten och sänka eller minska produktionskostnaderna genom att främja teknologiska framsteg med krediter, istället för att betala privata aktörers skulder.
Frågan kvarstår dock - kan man rädda euron med tanke på alla dessa återkommande ekonomiska kriserna? Förmodligen inte. Jag är helt överens med ekonomiprofessorn Lars Pålsson Syll som fällt följande kommentar: "Det katastrofala misslyckande som euron varit och är, borde innebära att den läggs på historiens skräphög. Att någon mitt uppe i de tragedier som utspelas inför våra ögon i Grekland och andra europeriferiländer skulle kunna dra någon annan slutsats övergår väl varje tänkande människas förstånd."
Vi måste satsa på att bygga upp den transatlantiska ekonomin, istället för att ensidigt klamra oss fast vid ett Europaprojekt. Detta för att undvika en konfrontation mellan denna transatlantiska del av världen och Ryssland och Kina som inte längre vill spela andra fiol till väst. Ett krig mot Iran i dagens anspända läge skulle kunna eskalera till en ny kraftmätning mellan väst och öst med ödesdigra konsekvenser. Diplomati all ära, men den räcker inte alltid till. Vi måste faktiskt också ha någonting att erbjuda resten av världen.
En av våra mest respekterade internationella aktörer, före detta vapeninspektör, chef för IAEA, och utrikesminister Hans Blix (FP) uttalade bland annat följande, i en intervju i det amerikanska nyhetsmagasinet EIR (Volume 38, Number 46, November 25, 2011): "Det finns väldigt många argument mot en bombningskampanj [mot Iran]. Det första är att det skulle få fruktansvärda konsekvenser för mellanöstern. Iranierna kommer inte att bara sitta och rulla tummarna. Det kan leda till krigföring i Persiska Viken, och Röda havet i form av minering. ..."
Jag hyser personligen den största respekt för Hans Blix och hans analysförmåga, och hoppas hans ord fortsättningsvis får bli vägvisare för vår politik. Låt oss nu ta tag i väsentliga stora problem - både inom och utanför EU. Världen brinner på många platser, barn svälter och utnyttjas som barnsoldater, barn och kvinnor dödas och krig tycks aldrig upphöra.
Jag är också för Europa och ett utökat samarbete, men inte till priset av att få ett Europa som är en diktatur, utan där det finns ett frivilligt samarbete mellan jämbördiga länder.
Lena Persson (FP), tidigare AU-ordförande för Folkpartiets länsförbund Malmöhus och för närvarande kommunfullmäktige i Staffanstorp.
Lena Persson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
