KULTUR & NÖJE
Artikel av Linda Rosing publicerad 21 aug 2007 kl. 11.21:

Linda Rosing om sin flygrädsla

"Men fatta den då! När man är flygrädd och planet är så gammalt att dörren till cockpit inte går att stänga!"
Flygrädsla har ett ansikte - DET ÄR MITT!

Jaha ja!!! - då har man avverkat ännu en fantastisk helg med sång och autografjagande fans. Jag kom hem från Gällivare igår morse (äntligen). 125 mil från Stockholm rakt upp i ingenstansland kändes det som.

När jag hade checkat in på Arlanda för att flyga till Gällivare, hade jag inte förväntat mig det jag fick se. När jag fick se det lilla flygplanet med två propellrar som skulle ta oss så långt upp i landet, så blev jag alldeles kallsvettig. "Herregud!", utbrast jag högt, "ska vi flyga med detta vrak?" Jag och blev alldeles likblek av rädsla. (Jag har alltid varit flygrädd och då har jag flugit med stora plan. Hur faaan skulle det då bli med det här lilla) Dom runt omkring mig var Norrländska pendlare och dom tittade på mig och bara log. Sedan sa en kille med de här lugna norrländska dialekten - "Joo, men visst!" Jag älskar deras norrländska. Jag kunde inte annat än dra smilande på min mun när jag möttes av hans svar. "Okej", tänkte jag, "det är ju inte första gången någon flyger med ett sådant här litet plan (hm)."

När vi äntligen fick gå ombord så upptäckte jag hur litet planet verkligen var. Det var två sätten på vardera sida och om man säger så här så var inredningen inte direkt ny. Det luktade gammalt och var slitet. Ja om jag ska vara helt ärlig så har jag inte åkt med ett sunkigare plan.

I alla fall, innan vi ska lyfta säger kaptenen att vi ska mellanlanda i Kramfors och släppa av passagerare och sedan fortsätta uppåt Gällivare. "Fan, fan", tänkte jag för mig själv. "Nu ska vi ner och upp och ner en gång extra. Suck, varför händer det här alltid mig." Jag kände hur svetten började rinna mellan brösten. Och flyg tiden skulle ta 2 timmar! Det är som att flyga till England. Fatta hur högt upp i Sverige jag var på väg!

Med fastspänt bälte, så hårt att det nästan blev blodstopp i mina ben, och med krampaktigt handfast tag om flygstolens båda sidor, lämnade jag Arlanda. När planet steg så blev det en enorm turbulens. Hela planet ruskades och skakades och vinglade. Jag skrek och blundade. Det kändes som att jag åkte fritt fall på Gröna lund, fast här skulle jag inte komma ner på några sekunder igen, utan det här var bara början på en tvåtimmars resa ovanför alla dessa jobbiga moln!

Helt plötsligt åker dörren upp till cockpit. Stewarden som sitter fastspänd framför deras dörr försöker generat stänga den. Men till min förskräckelse så går det inte. Dörren öppnar sig hela tiden, så till slut får killen stå där med rött ansikte och ha sin fot på dörren tills vi kommit upp och på vår rätta höjd. Men fatta den då! När man är flygrädd och planet är så gammalt att dörren till cockpit inte går att stänga!

Hela flygresan satt jag tyst och bad till gud att vi skulle överleva denna vinglande hoppande resa. Jag fattar inte hur folk kan sova och vara avslappnade på flygplan. Jag måste ha kontroll. Annars så kan jag inte slappna av. Aldrig mer - lovade jag mig själv - ska jag ska åka med ett sådant plan igen. (Men enligt min vän, som är pilot, så sägs det vara säkrare att flyga propellerplan än stora jets, men det vet i fan alltså.)

När vi landade och kom till hotellet la jag mig i sängen och somnade på en gång, helt utmattad...

(Foto:Dan Norrå/Conatumbild)