 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Linda Åberg-Luthman
publicerad 28 okt 2008 kl. 17.49:
Fjällen blir bara äldre
I fjällen upplever man magiska ting. Dimslöjor kan se ut som tyllgardiner och ensamma brunkullor kan bli förkämpar för naturens bevarande.
De molnfärgade tyllgardinerna trasslade in sig i grantopparna. Fukttyngda hängde de i stora sjok bland grenar och bark. Dovt dagsljus med höstligt mörker låg mellan granväggarna,
Längs med vägen.
Vägrenar pryddes av gamla grå gärdsgårdar från förr.
Byggda med van hand av människor i äldre tider.
Hundraåriga påminnelser om händelser som skapade bruket.
I fjällsluttningen dansar skuggorna mellan skåror och svackor. Renen tar sin flykt i grynnan där ingen människa ser. Och i grynnan snirklar sig bäcken fram i sina egna krokiga banor. Tranorna följer renen och vaktar avståndet.
Intill fjällbjörken med sina blad, små som tioöringar. Inte är den hög inte, björken, där den mest ser ut som en krum gumma. Den böjda ryggen berättar om de många kamperna mot vind och storm.
Vinter som höst och sommar som vår i fjällens rike. I tider som aldrig går baklänges, men inte förtar takten från trolltrumman. Den ljuder lika starkt som förr och kraften bärs iväg mellan sol och måne. Tar sin väg över toppen in till nästa rike. Till en ensam brunkulla. Hon står stolt i backen och strider mot högburna rallarosor
Dit ner når aldrig gardinerna.
Höglekardalen 4 augusti 2008
|
