 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Monika Wehlin
publicerad 24 sep 2007 kl. 08.56:
Film: Fransk feelgood av bästa märke
När Anna Gavaldas roman "Tillsammans är man mindre ensam", som länge låg bland topp-tio på pocketlistan omvandlas till film blir det fransk feelgood av bästa märke.
(Foto: SF)
Betyg: VG
Titel: Tillsammans är man mindre ensam
Genre: Romantiskt drama
Regi: Claude Berri
Medverkande: Audrey Tautou, Guillaume Canet, Laurent Stocker, Francoise Bertin m fl
Speltid: 1 tim 37 min
Premiär: 28 september
När Anna Gavaldas roman "Tillsammans är man mindre ensam", som länge låg bland topp-tio på pocketlistan omvandlas till film blir det fransk feelgood av bästa märke. Boken är som gjord för film och Audrey Tautou, från "Amelie från Monmartre" är som gjord för rollen som Camille. Dessutom lyckas Claude Berri - som regisserade storfilmen Jean de Florette i mitten av 80-talet - att väcka samma varma känslor som den litterära förlagan.
Till det yttre - vänskaps-, och kärleksrelationerna mellan två män och en kvinna - kommer jag att tänka på Francois Truffauts nya vågen klassiker "Jules och Jim" från 1961, men nu i 2000-tals tappning. Komplexiteten i känslospelet, det självvalda utanförskapet och den själsliga ensamheten som de tre huvudpersonerna Camille, Philibert och Franck bär på är visserligen nedtonat och förenklat, till skillnad från i föregångaren och anas mest i "Tillsammans.". Däremot är lyckan i själarnas gemenskap densamma och det är det den här filmen koncentrerar sig på, precis som titeln antyder. Det gör att figurerna inte riktigt bottnar, men den som vill fördjupa sig i de här karaktärerna - och inte bara slicka i sig det hela som ren underhållning - kan ju alltid vända sig till romanen.
Camille, är hur som helst en anorektisk ung kvinna som flytt sin överklassbakgrund och tagit jobb som städerska och bor i en dragig vindskupa. I samma fastighet bor den förlorade adelssonen, som skippat livet på familjegodset , vägrar göra något av sina historiestudier för att i stället sälja vykort. Han bor i en stor våning som tillhör familjen genom ett arv och hyr ut ett rum till Franck, som är den kufige Philiberts motsats: En kock och brudjägare av rang, som trots sin machoattityd har ett hjärta som bultar för sin gamla mormor på landet. I denna krets av väldigt olika människor med lika olika livssyn uppstår problem och konflikter som för deras liv tätare samman i stället för tvärtom. Den som definitivt gör det möjligt för de här människorna att våga mötas och tro på gemenskap i stället för ensamhet är Francks mormor, Paulette. Hon spelas intagande underbart av Francoise Bertin, som spelade i kultfilmer som "I fjol i Marienbad" och Bunuels "En kammarjungfrus dagbok" på 60-talet.
I första hand är "Tillsammans." en film om att trotsa rädslan som bor inom oss alla, både när det gäller synen på oss själva och våra möjligheter och framför allt i förhållande till andra. Med hjälp av varandra vågar de här vingklippta typerna utmana rädslan, möta kärleken och göra det de drömmer om. Och till slut brister den ut i en lovsång till den traditionella och heterosexuella tvåsamheten, även om den kan delas med andra som också väljer den "vanliga vägen" att leva tillsammans. Men det är ändå vägen dit som är målet och behållningen med den här filmen.
|
Cim Efraimsson