 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Monika Wehlin
publicerad 1 okt 2007 kl. 15.14:
Film: "Järnets änglar" - Ernst är självlysande
"Om inte Kajsa Ernst kammar hem en Guldbagge till för den här prestationen så är det något fel på juryn."
Betyg: G
Titel: Järnets änglar
Genre: Dramakomedi
Regi: Agneta Fagerström-Olsson
Medverkande: Kajsa Ernst, Elisabeth Carlsson, Moa Zerpe, Jacob Eklund, Rolf Lassgård, Alexander Skarsgård m fl
Speltid: 1 tim 49 min
Premiär: 5 oktober
Efter att under många år jobbat med livet i förorten - i TV-serierna "Hammarkullen", "Den första zigenaren i rymden" och "Kniven i hjärtat" - tillsammans med manusförfattaren Peter Birro, regisserar nu Agneta Fagerström-Olsson ett eget skrivet manus, som i hennes debutfilm "Seppan".
Agneta Fagerström-Olssons är en mästare i miljöskildring. I "Seppan" utgjordes spelplatsen av Alfa Lavals separatorfabrik i Tullinge utanför Stockholm. I "Järnets änglar" är handlingen förlagd i och kring järnverket i Luleå. I denna eldgnistrande och dramatiskt laddade miljö, som är som klippt och skuren ur Deer Hunter, kretsar handlingen precis som i den amerikanska Vietnamfilmen kring några working class heroes, men den här gången är det tre kvinnor som står i centrum. Förutom att de är jobbarkompisar utgör de tillsammans rockgruppen "Black Island Sisters". De är alla lite kantstötta och deras olika temperament gör att de valt helt olika livsstrategier: Annbritt - frejdigt spelat av Elisabet Carlsson från "Grabben i graven brevid" - är hellylle på ett juste men rätt förutsägbart sätt. Hon är trots allt rätt nöjd med livet, medan Mona - fantastiskt gestaltad av Kajsa Ernst, som tog hem en Guldbagge för rollen som systern Eivor i "Masjävlar" - är hennes totala motsats. Där Annbritt utvecklat en self-made woman attityd - byter lika lätt ljuddämpare på bilen som rullar köttbullar till sin demente far - efter en rad misslyckade förhållanden, har Annbritt efter skilsmässan från Kurre blivit en riktig bitterfitta, som kastar sarkasmer kring sig för att täcka över sin egen utsatthet och oförmåga att gå vidare i livet. Lite vid sidan om dessa parhästar, men ändå en i gänget är den yngre, 25-åriga Blondie - känsligt spelad av Moa Zerpe. Hon drömmer om en framtid som sångerska, medan verkligheten är att hon knegar som städerska på verket och fortfarande bor hemma hos morsan tillsammans med den autistiske och djupt älskade lillbrorsan.
Medan porträtten av Annbritt och Blondie är lite väl romantiska - även om båda återger två helgjutna människor - bränner bilden av Mona sig fast som glödande lava och det är helt och fullt Kajsa Ernst förtjänst. Om inte hon kammar hem en Guldbagge till för den här prestationen så är det något fel på juryn. Ernst gör ett mentalt bungyjump och kastar sig rakt ner i en mänsklig oskönhet utan att tveka. Mona är en riktig bitch och har två lägen: antingen aggressiv eller elak. Men under ytan döljer sig en självömkande kvinna som fortfarande drömmer om sin före detta man och tycker så synd om sig själv att hon glömmer bort sin tonårsson. I skiftet mellan dessa två nivåer uppstår både komik och värme i en på många sätt tragisk situation. Ernst glider mellan uttrycken och lämnar ut sig fullständigt i rollen som Mona och hon visar både att hon har en genuin komisk ådra, samtidigt som hon bemästrar den djupaste tragiken av mänsklig existens. Hon är inget annat än självlysande och är värd hela biljettpriset själv.
|
Cim Efraimsson