Betyg: G Titel: Himlens hjärta Genre: Drama Regi: Simon Staho Medverkande: Mikael Persbrandt, Lena Endre, Maria Lundqvist, Jakob Eklund Speltid: 1 tim 45 min Premiär: 29 februari
Mina förväntningar inför ett fullvuxet relationsdrama gestaltat av de bästa bland svenska skådespelare var höga efter alla hyllningar som de senaste åren omringat regissören Simon Stahos filmer. Men i stället för att vara en "Scener ur ett äktenskap" ā la 2008 visar sig "Himlens hjärta" vara en ganska jolmig feelgoodfilm, som sjunger äktenskapets lov i stället för att borra ner sig i de djupare lagren av svek, som följer med som en osynlig enäggstvilling till det äktenskapliga trohetslöftet.
Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap" sprang som en löpeld ut över världen efter den svenska TV-seriepremiären 1973. Bergman berättade senare hur filmen växte fram ur samtal med sina skådespelande vänner om hur de själva hade det i sina äktenskap: om kriser som uppstått och hur man gick vidare. Autenciteten var inte att ta miste på. Folk över hela världen kände igen sig även om de kulturella och sociala kontexterna skiftade. Äktenskapet var på många sätt ett helvete instiftat av Gud, även om kärleken levde. Seriens Johan och Marianne är till en början lyckligt gifta. En otrohetsaffär leder till skilsmässa, men innan pappren är undertecknade har både helvetet brutit ut och kärleken återuppstått mellan dem. Det är den ärligaste, sorgligaste och samtidigt vackraste skildring av kärlek jag sett och när Johan och Marianne som två nyförälskade tonåringar drar iväg i smyg - i seriens sista avsnitt - från sina nya äkta hälfter är det svårt att inte hålla med om att kärleken är större än äktenskapet och att man kanske inte ska blanda ihop de två.
I dag tycks en sådan radikal 70-tals idé stendöd. De romantiska äktenskapsdrömmarna kanske vi gnuggat ur ögonen, men att kärlek och äktenskap är en skön förening att sträva mot tycks vara det nya radikala. Åtminstone om man ska tro att "Himlens hjärta" säger något om den tid vi lever i nu. Men är inte den tanken väldigt mycket av 1990-talets sista suck. Ett årtionde som när det närmade sig sitt slut och tog sats in i ett nytt sekel älskade att djupdyka i svindyra bröllopsklänningar och ett party som skulle slå världen med häpnad. Skilsmässobarnen vägrade inse att de flesta av dem statistiskt likt mamma och pappa några år senare skulle vakna upp ur drömmen om kärlek som förenar till döddagar, eftersom förr eller senare kom sveket man försökte trolla bort genom att sätta en guldring på vänster ringfinger och det klarar man inte. Det svär liksom mot hela idén med äktenskap.
Det har Staho fattat och det är kring trohet och svek som han tvinnar sin historia. "Himlens hjärta" är ett kammarspel och utspelar sig mellan två gifta par runt olika middagsbord och i diverse sängar. Det mesta av dramat visar sig i de fyra personernas ansikten, som kameran följer in på pornivå. Skådespeleriet är oantastligt från samtliga medverkande, även om Mikael Persbrandts gråtattack i Maria Lundqvists sällskap gränsar till det outhärdliga. Det märks att karln aldrig har haft tillfälle att gråta ut ordentligt på filmduken tidigare. Jag funderar på om den här filmen inte skulle gjort sig bättre på en teaterscen och om det är det som gör att den aldrig riktigt lyfter på filmduken, utan känns tung med sina teatrala replikskiften.
Och så var det det där med synen på äktenskapet. "Himlens hjärta" är en film som har en ansats av att ifrågasätta äktenskapsinstitutionen - och så länge den gör det dunkar filmens hjärta - men när den till slut ändå, trots allt viker av från den inslagna vägen och blir en film som sviker sina egna hjärtslag känns den långt ifrån himmelriket.
Monika Wehlin, Filmrecensent
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
