 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Monika Wehlin
publicerad 4 feb 2008 kl. 11.01:
Film: "Cloverfield" - Monsterparafras på 9-11
"Det här är nog det närmaste vi, som inte var med den där fruktansvärda dagen i september 2001, kan komma den känslan som USA tycks ha fastnat i efter terrorattacken mot World Trade Center i New York."
Betyg: G
Titel: Cloverfield
Genre: Skräck
Regi: Matt Reeves
Medverkande: Michael Stahl-David, Lizzy Caplan, Jessica Lucas, T.J. Miller, Odette Yustman m fl
Speltid: 1 tim 24 min
Premiär: 8 februari
Det här är nog det närmaste vi, som inte var med den där fruktansvärda dagen i september 2001, kan komma den känslan som USA tycks ha fastnat i efter terrorattacken mot World Trade Center i New York. Med en ryckig mobilkamera och inbäddade i en rytande ljudmatta får vi följa skräcken i ett kompisgäng timmarna efter att det obegripliga inträffat.
Rob är på väg till ett jobb i Japan och det här är sista natten med gänget hemma på Manhattan i New York, i flera bemärkelser. Plötsligt går en kraftig stöt genom byggnaden. Jordbävning? Uppe på husets tak ser de hur ett ljusklot lyser upp horisonten, därefter blir allt svart. Paniken sprider sig bland de festande vännerna, som skrikande flyr nedför trapporna ut i ett söndervräkt statslandskap. Så långt uppfattar jag "Cloverfield" som en autentisk flashback av ett möjligt scenario från den 11 september. Men i samma ögonblick som ett rytande får biomörkret att vibrera och något monsterlikt glimtar förbi på duken är fasthållandet i en skrämmande verklighet bruten och biopubliken invaggas i den gamla vanliga skräckmonotonin av jättelika monster med gapande käftar som slukar och förstör allt i dess väg.
Trots denna invändning tar den här rullen precis som förra veckans vampyrpremiär "30 days of night" steg mot en modern skräckfilmsgenre där fiktion och verklighet - precis som i den samtida romanens front - glider över och in i varandra. Det enda som behövs för att det här ska bli så skrämmande bra som intentionen visar är att skräckfilmsskaparna kliver ut ur monster-, och vampyrgarderoben och skakar av sig de uråldriga referenserna till vad som är skrämmande. För vi behöver inte längre några ställföreträdande blodsugare för att bli rädda, när vi som filmens producent J.J. Abrams påpekar redan "lever i en skrämmande tid". Det okända som väcker fasa är inte ett gigantiskt monster som attackerar en storstad, utan människor som du och jag som när som helst kan utlösa en bomb. Jag tror att det är den rädslan som "Cloverfield" delvis försöker bearbeta och steget från det okända monstret som när som helst kan slå till igen till nätverket al-Qaida och dess grundare Usama bin Ladin är inte långt.
Känslan av att vara filmad med skakig mobiltelefon är ett briljant tekniskt grepp som återskapar autencitet, osäkerhet och förvirring. Den sparade filmen från några dagar tidigare - en kärleksutflykt med två av huvudpersonerna - ger en effektiv kontrast till det här och nu helvete som får idyllen att kännas totalt overklig. Skådespeleriet är genomgående tätt och intensivt. Rollgestalterna tvingas gång på gång att överträda sina föreställningar om vilka de själva är och vad de är kapabla till. Egentligen är det här en lysande film om det inte vore för att monstret kommer och förstör allting.
|
