 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Monika Wehlin
publicerad 7 jan 2008 kl. 17.16:
Film: "Before the devil knows you're dead"
"Philip Seymour Hoffman, som är en amerikansk Rolf Lassgård, spelar ut sin tomhet så att man vill gråta och blir rädd på samma gång."
Betyg: VG
Titel: Before the devil knows you´re dead
Genre: Drama
Regi: Sidney Lumet
Medverkande: Philip Seymour Hoffman, Ethan Hawke, Marisa Tomei, Albert Finney m fl
Speltid: 2 tim
Premiär: 11 januari
"Before the devil knows you´re dead" är historien om två bröder som maktlösa iakttar hur de allt mer tappar greppet om sina liv. För att åtminstone röja de ekonomiska problemen ur världen planerar de tillsammans ett "idiotsäkert" rån, som i själva verket för dem rakt in i en vaken mardröm och ett nattsvart familjedrama med dödlig utgång.
Medelåldern har blivit en resa utför för bröderna Andy - mästerligt gestaltad av Philip Seymour Hoffman - och Hank - nervigt spelad av Ethan Hawke. Kriserna tränger sig på. Luften har gått ur både äktenskapen och jobben som en väg till en grönare gräsmatta. Andy knarkar och drömmer om en nystart med hustrun i Brasilien, efter att resan bort tillfälligt kryddat det slaka samlivet. Hank får inte slantarna att räcka till underhållet för sin dotter, dricker för mycket och sätter på brorsans fru i smyg. Något måste hända, så efter viss tvekan går den alltid panka Hank med på brorsans hissnande idé om att råna föräldrarnas juvelerarbutik, som de känner som sina egna fickor. De ska slå till på ett sätt så att de bara snuvar försäkringsbolaget på pengar. Men den på pappret geniala planen blir början på en resa i infernos kretsomlopp, som slutar med en dödsbringande slutscen i familjens innersta krets.
"Before the devil knows you´re dead" är en helvetesskildring där jorden förvandlats till de levandes straffort. Den 84-årige och flerfaldigt Oscarbelönade regissören Sidney Lumet, som tidigare gjort sig känd för sina storstadsskildringar, återvänder här till dagens amerikanska storstadsliv. Med pessimistisk skärpa gränsande till apokalyptisk profetia målar han människan som en isolerad ö utan förmåga till kontakt med sin nästa. Det är mörkt och inget ljus skymtar i fjärran. Det enda som återstår är gammaltestamentligt strafftänkande där försoning och förlåtelse är tillstånd som ännu inte uppfunnits. Ändå och trots denna dystopiska syn på människans villkor sitter jag som klistrad inför detta ödesdrama av klassiska mått. Den moraliska upptakten visar sig bottna i relationen mellan män. Broderskapet och fader- och son-temat vecklar ut sig ju längre filmen lider och gemensamt och sammanbindande för dem är makt och våld.
I detta karga landskap av manligt våld gör Albert Finney en gripande fadersfigur, som tappat bort faderskärleken, men är beredd att dra ut i strid för den förlorade kärleken när hustrun dör. Sönerna Andy och Hank älskar väl egentligen ingen och allra minst sig själva. Philip Seymour Hoffman, som är en amerikansk Rolf Lassgård, spelar ut sin tomhet så att man vill gråta och blir rädd på samma gång. I rollen som Andy bär han en tung mansroll utan att lyckas skaka den av sig. Det är stort skådespeleri och jag vill bara se mer av den mannen.
|
