 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 26 jan 2010 kl. 11.36:
Fenomenet Björn Ranelid
Han gick in på arenan, i rampljuset, med en av modern tids mest särpräglade och innovativa debutromaner för att tjugofem år senare hamna i tablåerna...
... som deltagare i teveprogrammen På Spåret och Stjärnorna på slottet. Vi känner honom som Björn Ranelid, mannen, författaren som ingen står likgiltig inför.
Han har skrivit fler än tjugofem böcker sedan debuten 1983, han åker land och rike runt som en rockstjärna och uppträder på biblioteket, bröllop, konferenser, konserthallar, han gästar tevesofforna och talar som en bok men fritt ur minnet och han har satt sin prägel på hela den svenska litteraturen med sin ranelidska.
Jag minns att jag träffade honom för Kristianstadsbladets räkning sensommaren 2002. Jag skulle intervjua honom och min bror körde mig till dåvarande sommarstället på Österlen. Vi var lite tidiga och fick vänta en stund. Ranelid och hans fru kom direkt från stranden. Frun blandade saft medan Ranelid visade runt. Sedan satte vi oss bakom huset vid ett bord och jag slog på bandspelaren och började intervjun. Som genom ett trollslag gick huvudpersonen in i sin roll. Det var som att vrida på en kran och samtalet äntrade snart över i en exklusiv enmansshow. Det var fascinerande, men ovant. Ranelid ägde scenen där bakom huset bland ängarna och de inhägande hästarna.
Jag har sett honom live vid några tillfällen och förundrats över kraften i orden, i ordströmmarna. Han har ett suggestivt sinnelag och är känd för sina upprepningar, återkomsten till kända citat ur de egna böckerna, det sammanflätande, det lockande. Han trollbinder. Men det händer att han stöter bort också, blir för uppenbar och konstlad i sina ordmattor. Detta märks tydligast när han hamnar i mer eller mindre stela poser i teverutan. Ibland blir han helt enkelt en kliché.
Han klär sig snyggt och gillar att synas. Han har en hög och klar moral, han gör reklam på ett sätt som ingen författare före honom, han berömmer sig själv och tar öppet illa vid sig av kritik. Han reagerar som barnet med naivitet och det är vi ovana vid, det gör oss osäkra och vi behöver bli osäkra. Ranelid påminner oss om att barnet i oss är det viktigaste av allt, det är vår egentliga överlevnad. Han är människa. Som mediebild ger han oss ett komplext underlag att studera. Han har odlat sitt varumärke omsorgsfullt och blivit ett fenomen.
Om fenoment och varumärket Ranelid har akademikerna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson nu skrivit en bok. Boken är en stundtals knastertorr resa med hopande analyser som känns krystade och tillkämpade. Men den har sina fördelar också. Den gör ett seriöst och ibland upplysande försök att tränga igenom bilden av Ranelid. Den vill in till köttet och lyckas på ett par ställen.
Det är när författarna släpper taget och blir du med läsaren. Man ges en överblick av Ranelids bana och en del mer eller mindre hållbara genomgångar av de kändaste verken. Allra bäst blir det i kaptilet om entertainern Ranelid. Där faller garden till en rimlig nivå och det bränner till. Boken rekommenderas, med visst förbehåll, alla som är nyfikna på eller vill fördjupa sig i fenomenet Björn Ranelid.
Författare: Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson
Titel: Fenomenet Björn Ranelid
Förlag: Roos & Tegner
Utgivning: Höstens 2009
|
