För ett par veckor sedan skrev jag något alldeles oförlåtligt, något som genast i mångas ögon berövade mig rätten att uttrycka en åsikt eller respekteras för densamma. Jag skrev att jag höll med en vänsterfeminist i en åsikt hon hade. Svaren jag fick på min artikel varierade. De var mest från män som kände sig irriterade över att endast kvinnor skulle omfattas av en viss åtgärd. En del svar fick mig att tappa andan. Många innehöll "Ni feminister...".
Jag är inte feminist för att jag höll med en feminist om en åsikt. Någon skribent ansåg att jag var en sån där som läst genusvetenskap och därför hade snöat in i rabiatfeminismens retorik, och att jag därför inte kunde vänta mig att bli vettigt bemött. Han behandlade mina kommentarer som skitsnack eftersom han redan "visste" att jag var sån där rabiatfeminist som läst genusvetenskap. Inte en siffra rätt, men han fick en ursäkt att vad han trodde var att plocka ner mig på jorden.
En del herrar skrev att "ni feminister..." anser dittan och dattan och antydde att alla feminister var insnöade könsrasister (det ordet finns ju inte ens) som inte förmådde att tänka en god tanke om män, och därför kunde de inte förvänta sig någon respekt från män. Samma män ansåg vidare att härskartekniker som förlöjligande och förminskande var feministiska påhitt. Jag vet inte om det bara är jag, men att tillskriva någon åsikter och egenskaper och sedan såga deras uttryckta åsikter baserat på detta utan att ens försöka bemöta i sak anser jag ÄR just förlöjligande och förminskande.
Vanligt förekommande var också att anklaga "oss" feminister för att bra stirra oss blinda på KVINNORS rätt i samhället och alla "vet" att en kvinna med feministiska åsikter skiter fullkomligt i att män missgynnas på sina håll, eller att män också utsätts för våld, vilket min förra artikel handlade om. Det är säkert sant att de flesta kvinnor blir uppmärksamma på det som drabbar dem själva i samhället, och att dessa kvinnor kanske är blinda för vad som drabbar männen.
Många män försöker övertyga mig om att det t ex inte existerar manliga härksartekniker utom i feministers fantasi, eller att mäns våld mot kvinnor beror på att kvinnor provocerar de stackars männen. De kan eller vill inte förstå de problem som kan komma av att vara kvinna. Problemen kan yttra sig i form av att vi inte är tränade i att ta för oss på samma sätt och tävla med andra som män, vilket antagligen ger en förklaring till lönegapen, kvinnor vågar ofta inte be om mer.
Det är visst nästan värre att gå igenom en våldtäktsrättegång än själva övergreppet eftersom man uppmålas som hora inför rätten av advokaterna för att man haft sex innan. Att bli kallad hora och luder och madrass av killarna i skolan är vardag för många tjejer. Detta är problem som i första hand är kvinnornas. Det är sådana problem vi möter i vår vardag. Vem har t ex någonsin hört att man förolämpar en man genom att antyda att han har sexuell aptit?
Män i sin tur råkar ibland, oftare än kvinnor, ut för att bli nedslagna på stan. De har svårt i vårdnadstvister att få rätt till sitt barn. De får sällan gehör om de säger sig bli slagna av sin kvinna. De presterar sämre i skolan enligt undersökningar. Det är sådant som drabbar män, och som är deras vardag. Det är problem som de känner till och det är sådant de som anser sig fel behandlade borde lyfta fram och skriva om.
Att angripa någon som uppmärksammat vissa problem han eller hon stött på i sin vardag och kalla denna för enögd, insnöad, könsrasist, rabialtfeminist etc ger ingen konstruktiv debatt. För faktum är att det FINNS orättvisor i samhället. Ingen kan hitta alla, eller slåss mot alla. Om var och en hjälper till med sin bit och lyfter fram det man upptäckt och för en öppen dialog om detta kanske vi kan medvetetandegöra värderingar och handlingar som upprätthåller orättvisor i samhället.
Varför höjs de arga mansrösterna när en kvinna försöker påtala orättvisor i samhället som drabbar henne och andra kvinnor? Varför upplever en del män detta så hotfullt att de till varje pris måste misskreditera PERSONEN som säger eller skriver dessa saker? En del kvinnor också för den delen. De påstår att "vi" feminister pådyvlar dem en offerroll.
Man kan vara utsatt för orättvisor utan att vara ett regelrätt offer utan någon kontroll över sitt liv. Men vem kan motsäga att de flesta pojkar uppfostras till att tävla och ta för sig, och de flesta tjejer till att vara söta och duktiga och att ta hand om andra före sig själv? Det ÄR så att pojkbarn och flickbarn blir olika behandlade och bemötta, och de får lära sig att de belönas för olika saker. Att acceptera det är inte att vara offer. Det är första steget på väg ur orättvisan.
Faktum är också att många kvinnor, med samhällets stöd, anser att MAMMAN är det viktigaste för barnen, och även om Segelström och c/o gärna skulle tvinga pappor till föräldramånader (för kvinnans personliga framtida ekonomis skull har jag fattat det som) så är det ont om stöd till män som verkligen vill vara fullvärdiga pappor till sina barn. Speciellt svårt är det vid skilsmässor har jag förstått det som. Är män "offer" för att gamla normer och sätt att se saker lever kvar? Jag skulle inte vilja påstå det. Varför skulle då kvinnor vara mer offer för det?
Det vore trevligt om man kunde skriva om dessa saker och debattera SAKERNA utan att behöva bli påhoppad för vad man antas vara för person. Feminist eller inte, man eller kvinna, ung som gammal, HBT eller straight... Hur har det med tyngden i ens åsikter att göra?
Susan Utriainen, mycket, men inte feminist
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
Michael Lundahl
