Skriv idag om: Att slippa teori för skoltrötta | Obama och katolska kyrkan | Kidnappade LVU-flickan i Sävsjö Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Monika Wehlin
publicerad 26 nov 2006 kl. 12.33:
Feminismen är död! Leve feminismen!
Under den stendöda feministiska ytan kokar engagemanget lika hett som när Fi kom ut våren 2005. Feminismen är politiskt sprängstoff för det parti som lyckas lyfta frågorna.
Är det någon som kommer ihåg våren 2005. Feminismen var kokhet och när Fi kom ut som politiskt parti den där aprildagen var det knökfullt med politiska journalister på presskonferensen. I rummet rådde en spänd förväntan. Det var revolution i luften. Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg gav lyskraft åt ett gäng okända kvinnor på podiet. Ebba Witt-Brattström stod leende med örnkoll längst bak i lokalen och Maria Pia Boethius gled runt i församlingen skarpt iakttagande bakom solglasögon. De offentligt starka kvinnorna hade än en gång samlat sig som tidigare Stödstrumpor och Grupp 8:or gjort. Den här gången handlade det inte om lika många kvinnor som män på valbar plats till riksdagen eller rätten till dagis. Det hade den samlade kvinnoorganiseringen redan erövrat för tio respektive 30 år sen. Den här gången handlade det om en ny politik vid sidan av den etablerade höger-vänster politiken. Nu skulle de gamla partistrukturerna rivas ner inifrån parlamentet och på sikt var tanken att allt fler skulle ansluta sig till ett nytt framväxande samhällskontrakt för realpolitik.
Jag var lycklig den där dagen och i min utopiska iver kändes den historisk. Den där dagen var det möjligt att tänka: NU kan ingenting stoppa feminismen, detta är början på en ny historieskrivning i Sverige och världen. En tanke som säkert varit omöjlig utan de landvinningar som de tidigare generationerna av feminister åstadkommit i Sverige.
I dag några månader efter den borgerliga alliansens valseger tycks en sådan tanke smått pinsam och föga verklighetsförankrad. Feminismen har sen den där aprildagen 2005 och efter den borgerliga alliansens valseger i september i år tagit en helt ny väg. Feminismen i sin nuvarande skepnad kommer aldrig att ställa krav på en grundläggande samhällsförändring som Fi gav ett löfte om. I stället ser vi en tillbakagång till ett omodernt könsrollstänkande där kvinnor återigen förpassas till hemmet. De blir förlorare vare sig de stannar hemma med barnen eller startar eget i städbranschen. Genom att frångå arbetslinjen med kommunalt vårdnadsbidrag och utvidga marknaden för de lägst betalda kvinnojobben genom skattesubventionerade hushållsnära tjänster återskapar den borgerliga alliansen en ny underklass av kvinnor. Den tidigare och långvariga feministiska politiken som byggt på en jämställdhetstanke där kvinnor och män ska dela lika på ansvaret för barn och hem har bytts ut mot att mamma går tillbaka hem, samtidigt som andra kvinnor nu ska göra det som männen under de senaste åren fått allt större krav på sig att sköta tillsammans med kvinnorna.
Fi var till skillnad från den feminism som vi nu ser växa fram ett trevande försök, en vilja att prova på ett nytt samhällskontrakt, där jämställdhet mellan människor oavsett kön, sexualitet, klass och etnicitet var möjlig. På presskonferensen 2005 ville man tala om att feminismens olika intressegrupper från höger och vänster kunde glida över blockgränsen och smälta samman i en gemensam rörelse för jämställdhet med sikte på att alla, män som kvinnor, skulle göra mänskligheten en tjänst genom att riva ner patriarkatets byggnadsställning.
Genom feminismens synliggörande av kvinnornas historia och samlade kunskap om kvinnors kamp för jämställdhet och mänskliga rättigheter sen årtusenden tillbaka runt om i världen, presenterades det i Sverige för snart två år sen en försöksbubbla till ett alternativt synsätt på världsordningen vid sidan av det patriarkala. Det fanns inget färdigt program utan tanken var att det skulle växa fram utifrån det alternativa perspektivet.
De akademiska feministerna på landets högskolor och universitet har sedan 1960-talet genom gediget kunskapsinsamlande om kvinnors villkor banat väg för den alternativa samhällsmodellen. De har lyckats få med sig stora delar av det politiska systemet och allmänheten på att officiellt erkänna att kvinnor inte är jämställda med män, men att jämställdhet är möjlig genom att män och kvinnor är beredda att förhandla om sina könsroller hemma och på jobbet med stöd i politiskt reformarbete. Det feministiska arbetet har lett till att även människor av båda könen har kunnat driva jämställdhetsargument utifrån etnisk och sexuell grund. Fi ville ta ytterligare ett steg och överskrida det traditionella klasstänkandet för att samla kvinnor och män till en ny politisk kraft. Ett sådant projekt är kanske bara möjligt i västvärlden där traditionell höger-vänster politik inte längre fungerar som utgångspunkt för att driva en politik för jämställdhet mellan människor. Att så är fallet i Sverige och att den gamla blockpolitiken spelat ut sin roll visar inte minst den borgerliga alliansens valseger, där (m), utnämner sig till det nya arbetarpartiet och får folkets förtroende att regera landet i fyra år framöver.
Klassperspektivet har allt mer utvecklats till ett tomt begrepp som måste omdefinieras bortom (m:s) nysvenska, (v:s) tänkande i gamla banor och (s:s) närmande till borgerlig politik. De som först lyckas fylla klassbegreppet med en ny innebörd, där det gamla tänkandet i höger och vänster inte längre är giltiga parametrar kan få med sig folk för den breda jämställdhetspolitik mellan människor som allt fler vill se genomförd. Men för att det ska bli möjligt att människor av olika kön, klass, etnicitet och sexualitet ska återfå tron på politikens demokratiska kraft för jämställdhet krävs det först och främst politiskt nytänkande. Fi levererade det våren 2005. Men deras politikiska nytänkande överskuggades snabbt av TV-dokumentärer och interna personstrider inom partiet. Efter det har det varit svårt för att inte säga omöjligt för Fi att återskapa de starka förväntningar på ett feministiskt parti som låg i luften då. Men under ytan är intresset för de feministiska frågorna lika starkt som 2004, liksom missnöjet och frustrationen över att det händer för lite och för långsamt på jämställdhetsområdet. Att feminismen för tillfället tycks stendöd är en chimär och beror enbart på att det saknas ett parti som på allvar driver en feministisk politik. Jag hoppas Fi gör en total makeover och snart kommer ut som det nya feministiska alternativet de från början var tänkt att vara.
Monika Wehlin, fri skribent
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Lars Nilsson
