Det är dyrare att vara fattig än att vara rik. Därför är det utomordentligt svårt för någon som redan blivit fattig att komma på fötter igen. Här några exempel. Den som verkligen behöver ta ett lån för att sanera sin ekonomi har ingen möjlighet att göra det, eftersom han saknar fast anställning och säkerhet. I stället hänvisas han till de dyraste lån som finns - nämligen Pantbanken. Med vissa konsekvenser för den möjliga försörjningen, för den som har pantsatt sin gitarr kan inte heller ta ett gig som gatumusikant! Den som är fattig har inte möjlighet att utnyttja billiga extra-erbjudanden eftersom han saknar pengar just då. Inte heller har han råd att köpa en frys att lagra billig mat i när han väl får pengar. Den som är fattig betalar högre ränta på banken och får sämre service - för att inte tala om vad det kostar att övertrassera! Den som är fattig lider mera av att betala sina CSN-räkningar eftersom de beräknas på en procentsumma av inkomsten. Pengar på marginalen svider mest. Dessutom tvingas han allt som oftast betala CSN:s svindyra förseningsavgifter. Den som är fattig har inte råd att gå till tandläkaren i tid och får därför högre tandläkarräkningar när han väl kommer i väg. Den som är fattig måste skriva av sig på Sourze, vilket kostar pengar... och att trösta sig med godis är inte heller gratis.
Det finns tusen skäl varför den fattige också förblir fattig. Frågan är om det måste vara så här.
Andreas Björsten, Sourze-skribent och slam-poet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Andreas Björsten
publicerad 18 dec 2002 kl. 16.08:
Malmö moské
