 |
SPORT
Artikel
av Jimmy Ewertsson
publicerad 27 jul 2010 kl. 10.08:
Real Madrids Raúl González BlancoFoto: flickr/JuanJaén by CC 2.0
Farväl du vackre, Raúl González Blanco!
Raúl González Blanco. Ett tårdrypande farväl till klubben han älskat, till en publik som älskat honom och en arena där historia skrivits. Det finns bara en nummer 7. Det finns bara en kapten.
Jag minns det så väl. Jag var tolv år gammal och mitt lag var sedan åratal tillbaka, och är även nu, Manchester United. Jag avskydde allt som ville Manchester United illa, allt som gick emot dem och alla som gjorde mål på mina "Röda Djävlar". Den nionde april 2003 skulle det dock ändras.
Det här var innan den spanska ligan tog någon större plats i svensk tv och man kunde inte se Real Madrid och Barcelona varje vecka. I alla fall inte jag. Rykten hade dock nått mina öron om att det i det stjärnspäckade laget från Madrid fanns en spelare som inte var som de andra. Det var ingen Zidane eller Figo som köpts in för att bringa guld och gröna skogar till Real Madrid. Nej, det här var en spelare som spelat i Real Madrid sedan unga år, som debuterat som 17-åring och gjort mål i sin andra match mot konkurrenten Atletico de Madrid. Det var en spelare som under åren vuxit ihop med den vita tröjan han bar, en spelare som inte spelade för pengar och ett liv i lyx utan som faktiskt, som yngling, drömde om att en vacker dag arbeta som lastbilschaufför. Utan att ha sett honom spela fascinerade Real Madrids nummer 7 mig.
Sedan kom då dagen, den nionde april 2003 när mitt Manchester United skulle möta Real Madrid i kvartsfinalen i Champions League på Santiago Bernabeu. De hade inte en chans. Real vann med 3-1 och nummer 7, Raúl González Blanco, hade gjort två mål. Vid det ena lurade han upp självaste Rio Ferdinand på läktaren. Det här var första gången jag inte var arg när Manchester United förlorat. Jag var lycklig. Chockad, men mycket lycklig. En helt ny värld hade öppnat sig för mig, en värld där den genomsympatiske och ödmjuka Raúl satt på tronen med sin krona på huvudet. Min första förälskelse hade precis inträffat.
Sedan den dagen har sju år passerat. Sju år, är det inte ironiskt? Under dessa år har jag alltid blivit lika sprudlande glad varje gång Raúl göra mål, varje gång han trätt på sig sin tröja med nummer 7, spänt på sig sin lagkaptensbindel och kämpat - inte för sig själv - utan för sitt lag. Jag har vuxit upp under de sju åren, gått från pojke till man, men hela tiden har Raúl vuxit med mig. Jag kan inte tänka mig en bättre förebild. Både på och utanför planen var han perfekt. Han skapade sinnebilden för hur en människa ska vara, hur en fotbollsspelare ska vara. För mig har han alltid varit den vackraste. För mig har han alltid varit perfekt.
Under åren har jag till stor del stålsatt mig för ett liv som sportjournalist, lärt mig avskärma känslor från åsikter och omringat mig själv med ett skal av värderingar och objektivitet. När Raúl gick upp på podiet den här dagen, den 26 juli 2010 var det dock ingen sportjournalist som satt framför datorskärmen och tittade på presskonferensen. Det var den 12-årige pojken i sin nya tröja med nummer sju på ryggen som lät de salta tårarna rinna nedför kinderna när hans vackre spelare sade farväl.
Farväl.
Det finns många sätt att säga farväl, men alla är de smärtsamma på sitt vis. Att se Raúl i en annan tröja än den vita kommer att vara underligt. Ändå kommer jag sitta där, i min tröja med nummer sju på ryggen och titta när min vackre spelare utför stordåd i ett annat land, iförd en annan tröja.
Det finns bara en nummer 7. Det finns bara en kapten. För mig är Raúl González Blanco perfekt.
|
