 |
Artikel
av William Butt
publicerad 21 sep 2007 kl. 12.20:
Falkman & Gustafsson - Äkta Sol-och-vårare!
"Bästa scenen i pjäsen var när Robert Gustafsson spelar Loa Falkmans lillebror "Ruprecht" - Gud - jag orkar inte berätta - jag skulle skratta för mycket och troligen stava fel. Ni måste bara gå och se den här föreställningen - den är kanon!"
(Foto: Mats Bäcker)
Recension av: "Rivierans Guldgossar" /Cirkus , Stockholm.
Jag är alltid skeptisk när jag ska se en svensk produktion av en engelsk succépjäs- eller musikal. De svenska versionerna blir, ärligt talat, bara urtrista. Det kanske beror på att engelska är mitt modersmål och att jag inte tål att höra käcka engelska repliker och djupa sångtexter översatta till svenska - det låter ofta banalt. Det fanns dock ett undantag för cirka 20 år sedan; Andrew Lloyd Webbers "Fantomen på Operan", vars svenska version faktiskt var, enligt min bestämda uppfattning, bättre än det engelska originalet från London. Det berodde på huvudrollsinnehavaren Mikael Samuelssons tolkning av fantomen såväl som den fantastiska scenografin. Nu, precis på samma sätt som då, blev premiären av den svenska versionen av "Rivierans Guldgossar" en stor succé tack vare Loa Falkman, Robert Gustafsson och Suzanne Reuter. Jag var där på Cirkus i går kväll och jag skrattade hela tiden, från början till slut och jag skrattar nu när jag skriver om den för om det finns två sol-och-vårare i Stockholm just nu är de onekligen paret Falkman och Gustafsson.
Jag känner Loa Falkman ganska väl. Det var, tror det eller inte, jag som fick honom att sjunga paradmelodin "Symfonin" i 1991s Melodifestival. Loa är inte bara en riktig gentleman och en god människa, han är utan tvivel en av de mest mångsidiga artisterna i Sverige. Han kommer ifrån en skolad Operamiljö, har sjungit poplåtar och spelat in jag vet inte hur många filmer och varit med i en ändlös rad teater- och musikalproduktioner. Det finns endast en liknande artist i världen som jag kan komma på som kan jämföras med Loa Falkman och det är den nyss avlidne Luciano Pavarotti som trots sin seriösa operakarriär gav sig in i populärmusikens värld och gjorde dundersuccé. Loas många talanger, och i synnerhet hans talang som komiker märktes i går på Cirkus i hans tolkning av huvudpersonen i "Rivierans Guldgossar". Lägg detta tillsammans med Robert Gustafssons enorma talang som komiker så har man en given succé - och så blev det.
Manuset är hämtat från filmen "Dirty Rotten Scoundrels" i vilken Michael Caine och Steve Martin slår vad om vem som kan lura femtiotusen dollar av vad de tror är en arvtagerska, men som visar sig vara en bedragerska av mycket större mått än vad de själva är. Givetvis går det inte att kopiera filmen på en teaterscen, men jag måste säga att scenografin och dramaturgin var mycket bra, och dansnumren som hade koreograferats av Sveriges bästa koreograf, Roine Söderlundh, var i särklass. Den som aldrig sett filmen vill absolut se den efter att ha sett den här teaterföreställningen.
Det finns endast en negativ sak att säga om teaterproduktionen, nämligen musiken. Låtarna är ärligt talat urtrista. Jag vill kunna nynna en av låtarna ur en musikal när jag går från teatern. De här låtarna kan jag inte ens komma ihåg en enda rad av! Hade manuset inte varit så magnifikt skulle den här pjäsen aldrig kunnat sättas upp på en scen. Det sägs att en bra musikal består av ett bra manus och bra låtar. I det här fallet var manuset bra och som tur var, för producenten Vicky Van der Lancken, föll de trista låtarna i skuggan av helt fantastiska framträden av Loa Falkman, Robert Gustafsson och Suzanne Reuter. Per Eggars var enorm rolig som den korrupta franska polisintendenten och Charlotte Strandberg, som spelade den amerikanska oljemiljonärsfrun Jolene Oakes, som var på vift på Rivieran, förtjänar komplimanger för hennes övertygande tolkning av sin vulgära rollskaraktär. Dock blev jag ganska besviken på Åsa Fångs tolkning av bedragerskan Christine Colgate. Där valde man fel rollinnehavare. Men Suzanne Reuter som Muriel Eubanks var nästan lika enastående som Robert Gustafsson var som Freddy Benson, särskilt när hon jagar en fransk dragspelsmusiker bort från scenen samtidigt som han försöker skapa en romantisk stämning när Muriel dansar med Polischefen. "Vilket JÄVLA oväsen!", skriker hon medan den skräckslagne dragspelsmusikern nästan ramlar av scenen! (Jag skrattar fortfarande!)
Bästa scenen i pjäsen var när Robert Gustafsson spelar Loa Falkmans lillebror "Ruprecht" - Gud - jag orkar inte berätta - jag skulle skratta för mycket och troligen stava fel. Ni måste bara gå och se den här föreställningen - den är kanon!
|
Cim Efraimsson