 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Kerstin Svea Dahlen
publicerad 23 apr 2012 kl. 13.01:
Fahrt ins Blau - mot okänt mål
- Gyllenglans är mitt namn, säger kvinnan som tar mig ceremoniellt i handen.
- Jag är er guide, er konferencier.
Ni har väl lagt av er allt bagage? Det är inte tillåtet att bära med sig väskor, paraplyer eller blyertspennor. De är vassa, förstår ni? Inte heller matkorgar. Man skall inte dröja sig kvar alltför länge. En liten vattenflaska finns vid ingången till varje ny avdelning. Den skall ni tömma, det är min rekommendation. Törsten kan komma att bli plågsam. Men huvudsaken är ju upplevelsen, inte sant. Upplevelsen, säger hon högtidligt och reser sig upp på sina höga klackar. Fru Gyllenglans, det glömde jag bestämt att säga. Har ni reglementet klar för er? Vill ni komma med nu.
Så öppnas dörren. En fjäril svävar emot mig, jag tror mig nu förstå att denna utflykt är en naturupplevelse. Det faller små frökapslar runt omkring i luften. Det är sommarsvalt. Jag går framåt. Tror jag. Men jag upptäcker att jag går runt i cirklar. Samma fjärilsvinge, samma frökapsel. Samma färglager. Jag borde ha druckit ur vattenflaskan. Den lätta luften gör mig vimmelkantig.
- Hallå, ropar jag, vill ni visa mig hur jag skall gå?
En högtalare säger med Fru Gyllenglans röst.
- Tag hela tiden åt vänster och sedan rakt fram, rakt fram, rakt fram.
Uttröttad av så mycket skönhet kastar jag mig in i en vrå. Äntligen en smula mörker, äntligen. En gång leder vidare och jag faller nedåt, nedåt som Alice, min scarf snor sig om mitt huvud och gör mig oseende. Jag har ingen väska, ingen legitimation. Hur skall det gå? Landar.
Ja, landar!
|
