Skriv idag om: Att slippa teori för skoltrötta | Obama och katolska kyrkan | Kidnappade LVU-flickan i Sävsjö Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lars Nilsson
publicerad 22 mar 2010 kl. 14.59:
Facket - en döende institution
Fackets inflytande minskar i takt med att arbetet alltmer specialiseras och utbildningsnivån ökar. Kollektivt bestämmande av löner och arbetsvillkor är en kvarleva från industrialismens barndom.
Det fanns en tid då svensken i gemen, nog ansåg att facket var garanten för all välfärdsutveckling. Utan facket hade arbetsgivarna utnyttjat oss på ett sätt som för tankarna till barnarbete och lungsot. Fattigdom och elände skulle ha varit vår vardag om inte hjältarna i facket kämpat för drägliga villkor. Det här synsättet trummades under decennier in med viss frenesi av LO, med eldunderstöd från sossarna. Valrörelserna under fackens glansår på 60-70- och 80-talen, var från LO: s sida, inte sällan en orgie i att framställa arbetsgivarna som skattefuskande och utsugande parasiter.
Förre finansministern Kjell-Olof Feldt har i sina memoarer, på ett mycket roligt och avslöjande sätt, beskrivit denna regelbundet uppblossande iver att framställa svensk företagsamhet som den stora fienden. Men den tiden är förbi då svensken köpte det upplägget med hull och hår. Inte minst efter det att så många svenskar numera själva löneförhandlar vid både anställningstillfället och därefter.
Det är nog ingen överdrift att påstå att införandet av löntagarfonderna innebar början till slutet för fackföreningsrörelsens maktambitioner. När LO-tidningen, dagarna efter att riksdagen klubbat beslutet, i triumf, extatiskt och med krigsrubriker utropade: MED FONDERNA TAR VI ÖVER SUCCESSIVT, var fackets zenit redan passerat, även om få insåg det.
Efter det att en borgerlig regering avvecklade löntagarfonderna har svensk fackföreningsrörelse för varje ambitionssteg framåt tvingats ta två steg bakåt. Utvecklingen har helt enkelt sprungit förbi facket och färre och färre anser sig ha någon verklig nytta av ett medlemskap även man fortfarande är med. Och det gäller inte bara högutbildade.
I en tid då den traditionella uppdelningen i arbetare och tjänstemän alltmer suddas ut får LO dessutom allt svårare att hävda ett landsomfattande kollektivistiskt tarifflönesystems förträfflighet gentemot individuell lönesättning, vare sig den nu ligger på individ- eller företagsnivå. Akademikers och tjänstemäns syn skiljer sig här på ett avgörande sätt gentemot LO:s.
Talande är medlemsraset inom LO. Siffran har sjunkit från toppnivån 88 procent 1995 till omkring 70 procent 2009. Bland unga arbetare (16-24 år) är enbart 40 procent med i facket. I åldersgruppen 25-29 år är organisationsgraden 60 procent. Generellt gäller för både arbetare och tjänstemän att man i storstadsområden har lägre organisationsgrad än i övriga landet.
LO: s utredare i dessa frågor, tycker sig i en rapport, presenterad för bara några veckor sedan, se en långsiktig trend i medlemsraset som kan spåras ända från 1980-talet. Man konstaterar helt korrekt att "Den drivs främst av de strukturella förändringar av näringslivet och dess sammansättning som ständigt pågår."
Själv är jag rätt övertygad om att fackföreningsrörelsen i Sverige långsamt men säkert förtvinar. Men innan likstelheten sätter in kommer vi att få se mer av desperata utspel och förslag, som vi just nu kan bevittna, i form av förbud eller begränsningar gentemot bemanningsföretag, att alla som har deltid kan kräva heltid, strejker och strejkhot och en del annat smått och gott, som hör till en svunnen tid. Jag tror också att vi bara sett början på tokroliga erbjudanden för att locka nya medlemmar (och behålla gamla) i form av billiga hem- och bilförsäkringar, semesteranläggningar, hemdatorer och liknande säljgrepp, som inte har ett smack med facklig verksamhet att göra. Men det kommer ändå inte att hejda dödsprocessen.
I ett övergångsskede försvinner först systemet med generella lönepotter och tarifflöner och ersätt med individuella löner. Förr eller senare kommer även fackets kontroll över arbetslöshetskassorna att ersättas med en statlig arbetslöshetsförsäkring. En organisationsgrad, som på sikt närmar sig 20 procent (likt den i Holland) skulle dessutom utjämna dagens ojämna maktfördelning gentemot arbetsgivarna vid konflikter. I teorin anses arbetsgivarnas lockout vara jämbördig med fackets strejkvapen, vilket möjligen var sant i början av förra seklet, men som i dagens sårbara samhälle helt förlorat sitt värde för arbetsgivarna. Jämför man antalet hot om lockout från arbetsgivarna med antalet strejkhot från facken inför varje avtalsrörelse så är obalansen tydlig.
En annan institution som överlevt sig själv och som bryter mot EKMR (Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna) är den partsammansatta arbetsdomstolen, som vare sig är oavhängig eller opartisk, genom att bla diskriminera icke fackligt anslutna samt vara en domstol där jurister är i minoritet trots att ett överklagande är en omöjlighet. Denna i västvärlden helt unika, för att inte säga bisarra "domstol", kommer också på sikt att förvisas till historiens soptipp och ersättas med något mer ändamålsenligt.
Absolutismen och halsstarrigheten från fackens sida när det gäller förändringar av LAS (ytterligare en förlegad 70-talsföreteelse) och de alltför höga ingångslönerna kommer successivt att minska inför ett ökat tryck från det övriga samhället. Inte minst på grund av de förfärande höga siffrorna för ungdomsarbetslösheten. Orsaken till denna katastrofala situation har sin källa i LAS-reglerna, de för höga ingångslönerna samt skolminister Göran Perssons beslut i början på 90-talet om att uppdelningen i studie- och yrkesförberedande studier för förlegat, och att det en rörmokare mest av allt behövde, var behörighet för akademiska studier.
I Sverige ligger ungdomsarbetslösheten i storleksordningen 25 procent av dem som är under 25 år. I Danmark (utan LAS) är den mindre än hälften och i Tyskland runt 10 procent. Sätten man löst nödvändigheten av en flexibel arbetsmarknad, i en ständigt förändrad värld, till både löntagares (såväl gamla som unga) och arbetsgivares belåtenhet i dessa länder samt i Australien mfl andra jämförbara välfärdsländer, kommer att smitta av sig även till Sverige.
Den som till äventyrs tror att fackens minskade betydelse kommer att innebära fler strejker bör erinra sig att under fackens glansperiod på 70-talet var strejkerna som flest i modern tid.
Sammanfattningsvis så ser det - på lite sikt - rätt hoppfullt ut och det finns goda skäl att anta att infantiliseringen av de svenska löntagarna skall upphöra. Fler och fler kommer att upptäcka att man själv på ett bättre sätt kan påverka sin löneutveckling än vad grötmyndiga ombudsmän försedda med generella instruktioner från högre ort kan åstadkomma.
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
