 |
MEDIA
Artikel
av Carl Olof Schlyter
publicerad 28 feb 2012 kl. 17.22:
"Planet Facebook" 2010Foto: flickr/dullhunk (BY CC 2.0)
Facebook nära konkurs enligt pinsamt mossiga Uppsala Universitet
Jag har ingen aning om hur Facebooks resultat kommer att utvecklas, men jag kan säga att personer med så mossig argumentation som författarna till nämnda SvD-artikel inte heller borde försöka gissa, annat än kanske i bastun med kompisarna.
SvD publicerade i söndags en synnerligen insiktslös artikel av en jantedoftande trojka bestående av Håkan Selg, forskare vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet, Bengt Sandblad, professor vid samma institution och universitet och Inger Gran, föreningsdirektör i Dataföreningen i Stockholm, under rubriken "Facebook kan bli en ny IT-bubbla". Med en ton som torde indikera att författarnas genomsnittsålder inte understiger 70 år, i alla fall mentalt, förebådar de Facebooks snara fall.
Kontentan av Selgs, Sandblads och Grans inlägg är att Facebooks enda möjlighet att överleva är att mer och mer inkräkta på dess användares integritet genom att utnyttja deras konton för målinriktade kommersiella budskap och att samma användare inte kommer att acceptera det utan lämna sajten.
"Just det!", utropade säkert nittio procent av de som är födda före 1940 och som läste artikeln. "Skönt att någon till slut säger det alla vi andra tänker, vi som inte har orkat ta till oss det här nya med nätet - eller vad det heter!"
Vi andra ställer oss nog mer frågande. Vi talar alltså om en "klubb" på internet som senast jag kollade hade 700 miljoner medlemmar. Idag sannolikt nära en miljard.
Av de "drygt 1000" av "Dataföreningens medlemmar" som svarat på den undersökning som artikeln lutar sig emot, säger "en majoritet" att de har ett konto på Facebook. "Flertalet" säger att de "löpande håller" uppsikt över vad som händer", men att det däremot är "glest mellan de egna statusuppdateringarna".
Ok, men det låter ungefär som jag. Jag skriver nästan aldrig några statusuppdateringar. Inte desto mindre är jag inne på Facebook tio, tjugo gånger om dagen, är inloggad större delen av den, använder sajten omväxlande till att chatta med mina barn, kasta ett öga då och då för att se vad som händer i min vänkrets, tipsa om någon artikel jag har läst, byta några ord med en gammal vän som jag inte har träffat på hundra år respektive till att hitta någon person jag vill ha tag på i jobbet, vars mailadress jag inte har en aning om.
Jag har visserligen jobbat i internetbranschen i fjorton år, så helt representativ för folk i allmänhet är jag kanske inte - men jag är ingen tonåring heller, utan femtiotvå år och särskilt unik i mitt beteende känner jag mig inte. De enda personer som jag inte kommunicerar med via Facebook är min mamma, 86 år och andra i hennes generation.
Huruvida Facebooks affärsmodell ska fungera hänger enligt artikelförfattarna på sk "power users". Och "när inte ens deras inlägg räcker till tar Facebook hjälp av autogenererat innehåll från till exempel Spotify för att öka tempot i nyhetsflödet", konstaterar samma artikelförfattare indignerat.
Facebooks verksamhet problematiseras som om det vore "Let's buy it" eller "Boo.com" och året var 2002, det vill säga som om Facebook badade i miljardutgifter som de inte var i närheten av att täcka med intäkter.
"Det finns anledning att erinra sig it-bubblan för ett drygt decennium sedan", fortsätter författarna. "I frånvaro av begripliga intäktsmodeller låg fältet fritt för entreprenörer, konsulter och andra involverade att 'prata upp' den finansiella potentialen i de nya it-företagen. Målgruppen var i första hand journalister och finansanalytiker. Det är svårt att inte upptäcka likheter med hajpen kring Facebook."
Men - Facebook hade 2011 en omsättning på, med dagens penningvärde, 25 miljarder kronor och gjorde en nettovinst på sju!
Artikelförfattarna försöker lägga ytterligare tyngd i sin argumentation om Facebooks förestående död när de gör en parallell till folks mail-inkorgar: "Vår studie visar att många inte hinner med att rensa i de överfulla inkorgarna, än mindre svara. Överanvändning är framgångens pris. Förutom mejllistor och spam översköljs vi av skräppost då våra e-postadresser numera finns till försäljning. I stället väljer man chatt och sms."
Jo, interneteran kräver att man lär sig hantera brev och information på ett annat sätt än tidigare, ja. Jag rensar nog bort ett femtiotal mail om dagen - minst - som jag inte läser, för att jag ser att de är något som jag inte är intresserad av och inte bett om. Jag har tusentals olästa mail i min inkorg som jag inte har orkat rensa bort, en inkorg som just nu har 23 759 mail i sig. Vem bryr sig? De människor jag har omkring mig om dagarna, i lite olika åldrar verkar inte heller bry sig om det. Det är inget vi pratar om, inget problem. Desamma gäller till exempel mina barn, 16, 20 och 22 år gamla.
"Hur mycket information av vännernas förehavanden står vi ut med?", utbrister artikelförfattarna. "När förvandlas det trivsamma småpratet till en bombmatta av trivialiteter?"
Men kära Selg, Sandblad och Gran, jag ska berätta en nyhet för er: ni behöver inte läsa allt som skrivs, jag lovar. En van internetanvändare, vilket torde gälla en majoritet av västvärldens befolkning idag, sållar i informationsflödet på internet. Man kan faktiskt rakt av strunta i att läsa mailen från "advokaten till den före detta ministern i Nigeria som vill låna ditt konto" och från "maillotteriet som säger att du vunnit 10 miljoner kronor och att du får dem om du bara betalar en administrativ avgift på 1000 kronor till ett konto i Belgien. " På samma sätt är det ingen som kommer förhöra dig i morgon om nyhetsflödet idag på din Facebook-förstasida.
Det är när jag läser sådana här artiklar, om ett ämne där jag själv råkar ha specialkompetens, som jag påminns om behovet av en användargenererad tidning som Sourze. Hur galet är allt annat jag läser i traditionell media, i ämnen som jag inte råkar kunna något särskilt om? Ja, det skrivs galna artiklar i Sourze också, men här har alla som vill faktiskt möjlighet att publicera en ny som rättar till felet.
Hoppas professorns, forskarens och föreningsdirektörens artikel i SvD fort faller i glömska och gud give att ingen utanför Sverige råkar få korn på artikeln och översätter den, för då kan hela det svenska universitetsväsendet komma att ifrågasättas.
Jag har ingen aning om hur Facebooks resultat kommer att utvecklas och tänker inte gissa om det. Men jag kan säga att personer med så mossig argumentation som författarna till nämnda artikel inte heller borde försöka, annat än kanske i bastun med kompisarna.
|
Annika Widén
