Han ligger på sängen i ett rum i ett hus i ett land han slutat tycka om. Han vill bort. Eller sova. Länge. På sistone har han blivit övertygad om att han är en misantrop. Och cynisk. Fast det kanske ingår i begreppet misantrop.
Det är mitt på dagen. Men han ligger där ändå. Han är ensam hemma. Det regnar. Han undrar hur ansiktsuttrycken på de där dropparna hade sett ut om de hade haft några. Ansikten. Precis när de slår mot rutan och upptäcker, känner, att här var det visst stopp. Slut. Hur hade de sett ut då? Snopna? Rädda? Ledsna? Eller rent av befriade? Äntligen slut på det här evinnerliga fallandet. Regndroppars tidsbegrepp måste vara helt annorlunda än en människas. Tio sekunder är säkert tjugo år. Det funderar han på. Men inte länge. För nu tänker han:
fitta fat handgranat
Han vet inte varför han tänker så.
fitta fat handgranat
Så sa de förr. Killarna. Grabbarna. Pojkarna. När något gick åt skogen. Eller så sa de det bara för att det lät fräsigt. Låg bra i munnen. Lite tufft att säga. Om man är kille, grabb, pojke. Han kanske är det fortfarande. Kille, grabb, pojke.
Han tänker vidare. Fitta som i sex som ett behov som livets krydda som fortplantning som livets mening? Fat som i mat på bordet, föda, nödvändigt för att överleva.
Jo, förresten. Han är 40 år gammal. Han som ligger i den där sängen i ett rum i ett hus i ett land han slutat tycka om. Han som ser ansikten på regndroppar och är övertygad om att han är misantrop. Eller heter det EN misantrop. Han funderar på det en stund.
Jag är misantrop? Jag är en misantrop?
Och så handgranat då. Som i krig som i att döda som i att kanske överleva. Ett sista val. Eventuellt. Beroende på vad man väljer. Om man nu kan komma i en sådan situation. Men det kan man. Det sa psykologen som intervjuade honom när han ville göra vapenfri tjänst. Ett sista val. Kastar jag inte den här handgranaten nu så dödar han mig. Fienden. Döda eller dödas. Handgranat.
fitta fat handgranat
Nu orkar han inte tänka längre. Det är inte mycket han orkar nu för tiden. Han sätter på klockradion. Det är något sorts infotainmentprogram. Aktuella ämnen blandat med aktuella låtar. Ibland inaktuella. Ämnen. Låtar. Men oftast aktuella. En man, antagligen programledaren, talar om en gibbonapa som satt sig uppe i ett träd och inte vill komma ner. Han är rädd. Gibbonapan. Han sitter i ett träd och under honom sitter djurskötare och väntar. Lockar. Med bananer. Mannen i sängen i ett rum i ett hus i ett land han slutat tycka om känner sig som en gibbonapa. Utanför det område avsett för honom. Ska han prova med bananer? Men han har inga bananer hemma. Då måste han iväg till affären och köpa. Varför inte? Inget kan bli bättre, inget kan bli sämre. Tänker han där han ligger på sängen i ett... Så han reser sig. Tittar i spegeln. Vad ful han har blivit. Gammal. Han bestämmer sig för att cykla till affären. Trots regnet. Inte ta bilen. - Mot bananerna! skriker han till sin spegelbild. Den skrattar inte.
--------------------------------------
Och så då hösten och har inte alls med det här att göra. Johodå! Har det visst. Den obligatoriska höst-CD:n ska brännas. Än så länge är de här låtarna klara. Dock inte nödvändigtvis i den här ordningen.
1. Sunday in Savannah - Nina Simone 2. People Get Ready - The Impressions 3. To Beat the Devil - Kris Kristofferson 4. Before the Deluge - Jackson Browne 5. The Old Matchbook Trick - Lambchop 6. Glad and Sorry - The Faces 7. Bedroom Eyes - Laura Veirs 8. Affection - Jonathan Richman 9. Pink Moon - Nick Drake 10. Hallelujah - Jeff Buckley
Så låter det.
Mikael Vestlin, hmm...
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
