Försvarsministern påstår i artikeln på Brännpunkt att om man säger nej till den ny signalspaningslagen så försämras integriteten.
Det ger ett intryck av att signalspaningen kommer att rivas upp med rötterna och att allt blir osäkrare. Men så är det inte. Inget riksdagsparti vill avskaffa signalspaningen som sådan. Problemet är att den antagna lagen inte är rättssäker.
Att döma av Tolgfors artikel bryr han sig inte om något mycket viktigt: folks berättigade oro för hur FRA kommer att använda informationen. Och hur man ska kunna säkerställa att informationen inte missbrukas.
Det svenska samhället läcker, det vet folk. Däremot vet ingen i vilken utsträckning överskottsinformationen från avlyssningen kommer att användas av FRA:s avlyssnare. Riskexempel: media får veta att den gifte kändisen i själva verket är homosexuell. Eller: skattemyndigheterna får veta att Kalle låtit bli att deklarera 10.000 kr.
Varför skulle kontrollanterna hos FRA vara hederligare än andra i samhället? En nyckelfråga - som Tolgfors & Co måste ge ett riktigt bra svar på om det ska bli en godkänd lag - är denna: Hur ska kontrollanterna kontrolleras så att medborgarna kan känna en berättigad trygghet?
Malmö moské
