Igår hade vi vår första spelning. Det var det skönaste jag någonsin hade varit med om. Någonsin!
Vi började repa tillsammans för tre månader sedan. Då började vi för att tysta ner våra fyra killkompisar som älskade skryta om sitt band.
Vi hyrde en lokal, köpte sladdar och läste alla slags musikböcker det fanns.
Men väl i lokalen kom vi på att ingen av oss kunde spela, ingen av oss hade någonsin spelat en hel låt och ingen var heller speciellt allmänbildad i musikgenren.
Vi fyra tjejer startade ett band och vi repade några timmar i veckan. Det var himla skoj att spela musik, det tyckte vi alla, men det var ännu skojigare att se hur människor runt oss förändrades.
När vi berättade att vi spelade i ett band, och att vi spelade rock-pop, så blev alla med ens väldigt förundrade. Vår nära och kära däremot, de blev inte förundrade, de tog oss inte ens på allvar.
När vi fyra är tillsammans är vi lätt skrattiga och lätt jobbiga med våra insider skämt och dylikt. Så ingen kunde tänka sig att vi kunde ta oss samman och sätta ihop musik. Men det gjorde vi och det var underbart skönt att visa dem det.
Kvällen i fråga, när vi stod på scen, var en galen kväll. Kvällen innan hade vi alla varit ute och dansat och druckit, allt för att hålla vår nervositet borta. Så väl på soundchecket var vi alla lite bakis. Men det gick bra.
Spelningen ingick i en tävling, den som vann fick spela in en skiva. Ett mycket välsmakande pris tyckte många. Vi fick spela först och den känslan jag fick när jag gick upp på scenen går inte att beskriva. Ingen av oss hade innan stått på en scen och spelat musik, så det var en vidunderlig kick.
Efter sex timmar, när alla band spelat sina låtar och hela juryn hade sammanträtt var det dags för sanningen. Sanningen vad folk tyckte om oss.
- Det är med glädje jag får presentera dessa tjejer.
Redan där tappade vi hoppet. Presentatören hade vi aldrig pratat med, så inte skulle han känna någon glädje för oss. Men det gjorde han visst. För vi vann.
Så i april ska vi spela in.
Dagen vi gick upp på scenen var det bästa jag gjort. Dagen vi gick på scenen blev vi kvinnor.
Hilda Lorentzon -Troell, Behöver en smäll på käften för att komma i balans
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
