"Att bli kompis igen när man har grälat." Så skulle ett barn förklara det. Och det är ju riktigt, inget märkvärdigt alls. Fast dristar man sig att lyfta en aning på locket till ordet försoning - tittar man ner i det, hittar man mycket mer. Kanske sådant man inte vill hitta. Kanske hittar man valda delar av sig själv, sådana man gömt undan? Valda delar är inte ett enkelt kapitel, valda delar vill vi helst inte se alls. De skymtar till ibland, tidiga mornar i badrumsspegeln när vi inte är beredda, usch!
Samtidigt är det just här, i mötet med dessa självdelar, som ordet försoning blir riktigt spännande. Minst lika spännande som ett bungy-jump hopp, minst! För det är i den sömniga morgonvandringen mot tandborsten, då vi plötsligt ser oss själva i spegeln, belysta av det grymma, kalla badrumsljuset, det är då vi kan fundera över ordets verkliga innebörd.
Ordet har med kärlek att göra. Kärleken kan ge förlåtelse och förlåtelse kan leda till försoning. Men inget av det är möjligt om vi underlåter att först förlåta oss själva. Gör vi inte det är varken kärlek eller försoning möjlig.
Varför är det så svårt att tycka om sig själv just i den belysningen? Syns de hårda orden kanske, eller lögnerna? Syns baktaleriets elaka rynkor, eller den pinsamma fyllan? Blir vårt gränslösa beteende tydligare, eller girigheten, egoismen, ilskan? Syns kanske våra handlingar på gott och ont tydligast i den nakna belysningen?
"Älska din nästa som dig själv." Så står det på några ställen i bibeln (bland annat i tredje Mosebok). Jag är inte säker på att det är en uppmaning som gäller för alla - är inte alls säker på att det är menat att du ska älska din nästa som dig själv. Det beror väl alldeles på hur du älskar dig själv, om du alls älskar dig eller accepterar du kanske bara valda delar? Snarare är den väl en fråga, en väldigt bra fråga: "Hur älskar du dig själv?"
Tänk om sättet vi älskar oss själva på visar hur vi älskar vår nästa? Tänk om det våld och de grymheter vi tillgriper, de svarta hatiska känslorna vi hyser för andra, tänk om allt det egentligen handlar om hur vi älskar oss själva?
Det kan bli väldigt tungt att bära på allt det där. Att släpa på självförakt och de destruktiva känslor vi har gentemot oss själva. Det kan bli för mycket.
Och tänk om vi istället för att visa vårt förakt och vår avsky mot det där ansiktet i badrumsspegeln, väljer att visa det, låter det gå ut över nästan? Tänk, kan det vara så? Om vi skulle ta den möjligheten på allvar. Tänk om vi faktiskt älskar nästan som vi älskar oss själva - bara i valda delar, de vi vill se.
Kanske är det dags att titta en gång till i badrumsspegeln? Titta ordentligt, på alltsamman, på hela det osminkade jaget, med allt vad det innebär - allt! Här står vi nu och jag tror inte vi har något egentligt val. Vi kan se bort, det kan vi, men är det inte dags att fundera över ordet försoning och dess egentliga innebörd?
