Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Sarah von Rauchenberger
publicerad 23 aug 2010 kl. 06.00:
Försäkringskassan - osäker med kassa beslut
Sommaren går sin lugna gång utan att rubba tillvaron allt för mycket. Plötsligt - lika oväntat som att bli rånad - vänds allt upp och ned så att man tvingas ta i tu med saker man inte bett om.
I vanliga livet har jag under lite mer än ett års tid kämpat mig bort från allt vad psykofarmaka heter - fått rätsida på livet efter bästa förmåga och gjort flertalet stora förändringar. Allt detta för att visa för mig själv att jag minsann kan konsten att leva.
Innan dess levde jag mitt så kallade "liv" i total mental misär där dygnsrytm inte existerade. Jag isolerade mig från människor i största allmänhet och jag försummade ofta skolan. Persiennerna och gardinerna var alltid fördragna och sängen var alltid i bruk. Det var så skönt att fly bort från alla spöken och alla krav och det var så rogivande att få vila den smärtfyllda kropp jag alltid tampats med. Den näst intill enda sociala kontakt jag hade var via olika communities på internet och utöver det fanns ingen värld enligt mig. Så var det för mig mer eller mindre mellan 2004 och 2009. Min syn på mat var väldigt rubbad även den. Stundtals kunde jag äta obegränsat och andra stunder åt jag ingenting på flera dagar. Det var en mycket svart, nedgående spiral.
Det är lätt att se tillbaka på det nu och se att det var illa, men mitt uppe i det fanns inte något rationellt tänk. Ätandet var nog ändå mitt minsta bekymmer. Jag hade större problem, så som flertalet självmordsförsök och återkommande självskadebeteenden. Under hela tiden hade jag en enda människa som konstant orkade bry sig och tack vare hans eviga tjat ryckte jag till sist upp mig såpass att jag bestämde mig för att ta kontakt med psykolog och liknande. Det tog tid, men jag gjorde små, små framsteg och började känna mig bättre till mods. Jag hade fortfarande konstanta problem med värk - men den mentala biten var på bättring och därmed också jag i största allmänhet. Jag lyckades rädda mina betyg och ta examen och fick sedan testa på olika sysselsättningar för att få rutin på vardagen. Inkomst fick jag via Försäkringskassan och det gladde mig. Det var inte mycket - men det var i alla fall tryggt och säkert. Jag visste att till skillnad från studiebidraget som grundar sig på närvaro i skolan, så kunde jag nu prova mig fram och släppa en stor sten från mitt bröst. Orkade jag sysselsätta mig så var det bra - och vet ni vad? Jag klarade det.
Jag var först på ett ställe där jag mest bara satt och pysslade för att träffa andra människor och bli social igen och sedan bar det på deras initiativ vidare till ett äldreboende där jag snabbt utökade mina timmar så att jag sedan kunde börja "jobba" på en secondhandbutik och serva kunder. Jobba var det ju inte i ordets rätta mening - men det kändes som att jag gjorde det. Pengarna strömmade fortsatt in från Försäkringskassan så jag kan därmed inte påstå att jag jobbade för att i ordets rätta och sanna mening på egen hand försörja mig, men hur som helst var det för mig som individ i alla fall en ordentlig skjuts i rätt riktning. Det var något stort och det var något högst verkligt.
Hösten 2009 fick jag mod nog att stå helt på egna ben igen. Jag flyttade till en bättre lägenhet och började studera konst. Tack vare att det var på folkhögskola slapp jag känna betygspress och det var också enda orsaken till att jag vågade hoppa på detta. Det har fungerat bra och jag har fått möjligheten att upptäcka en helt underbar sida av livet. Jag började känna mig euforisk och harmonisk och valde därmed att söka ett påbyggnadsår. Jag har naturligtvis fortfarande ännu min odiagnostiserade och kroniska värk att tampas med konstant - men skolan och dess stora trivsel gör det hela mycket lättare.
Jag vågar påstå att jag är mycket stolt över mig själv - 23 år ung. Men plötsligt vänds allt upp och ned lika oväntat som att bli rånad. Datumen då mina pengar ska komma in sitter i ryggmärgen, skulle jag vilja kalla det. En dag - lik en annan denna sommar begav jag mig därmed till en närliggande livsmedelsbutik för att storhandla. Kommer fram i kassan och där tar det likt rena magin tvärstopp. Kassörskan försöker dra mitt kort flera gånger och detta bara för att konstatera att täckning saknas, som det så fint heter. Mitt leende har snabbt försvunnit och med gråten i halsen erbjuder man sig att testa att ta ut pengar i en automat. Sagt och gjort. Efter flera försök får jag skamset traska tillbaks till kassan och samla ihop mina varor - men inte för att betala dem och gå hem - utan för att ställa tillbaka allt i butiken och lämna den tomhänt. Upprörd och väldigt ledsen knallar jag bort till Försäkringskassan. Det har skett ett misstag - jag är övertygad. En vänlig dam försöker en längre tid rota fram uppgifter på mig allt medan regnet öser ned utanför.
"Du får inga pengar", säger hon plötsligt. "Din ersättning upphörde i juli och eftersom du nu inte har någon inkomst kan du heller inte få bostadstillägget." Hon ringer några samtal och kan bara meddela mig att återkomma nästkommande dag för att få personlig hjälp. Oron och paniken stiger i mitt bröst och plötsligt är jag lika skör som för ett par år sedan. Ett kaos av negativa tankar snurrar runt i mig och plötsligt känns allt förlorat. Jag drar på mig huvan på jackan och tackar högre makter för att det regnar. Ingen får se att jag där under storgråter för jag skäms så. Jag rusar hem och kastar mig på sängen. Jag är ett barn där och då och jag reagerar också precis som jag gjort förr. Jag gråter mig till söms och är otröstbar. Samme man som åren tidigare alltid stöttat mig blir uppring av mig och mina svårtolkade ord. De är dränkta i snyftningar och självömkan. Jag är bara människa och för stunden väldigt chockad.
Nästa dag går jag som bestämt till Försäkringskassan. Under föregående dygn har jag hunnit gå från att vara ledsen till orolig och från orolig vidare till förbannad och från förbannad till deprimerad och vidare från detta till halvt krigslysten, fast utåt sett i sken av största tänkbara lugn, vett och sans. Jag knallar upp och processen börjar. Först får jag fylla in en blankett om varför jag inte är arbetsför. Jag fyller i allt jag kan och vet och inkluderar mina personuppgifter, sedan följer en personlig intervju. Kvinnan som handlägger mitt ärende ställer en rad frågor till mig och varvar dem med total tystnad och alldeles för lång ögonkontakt. Det känns högst obehagligt och jag tror inte att det kan bli värre så jag biter ihop och fortsätter hålla mig sansad, allt medan vi fortsätter.
"Har du gått i särskola?" frågar hon plötsligt. Jag är på väg upp i taket likt någon skrämt mig - men detta i stället av ren chock utifrån frågan. I det tysta undrar jag om hon är klok men jag säger inget. Mycket kränkt svarar jag i stället bara att jag aldrig gjort det. Hon blir tyst. Stirrar på mig igen och lutar sedan på huvudet samtidigt som hon förvånat pressar ur sig "inte det - öhh - jaså". Frågorna går vidare under dryga halvtimmen och flertalet av dem anser jag vara väldigt konstiga. Jag berättar att jag studerar och att jag samåker privat på grund av avståndet. "Har du inte körkort?" frågar hon på samma sätt som tidigare. Förvånat svarar jag henne att det med min inkomst inte är möjligt - något som hon inte tycks begripa. Hon antecknar och frågar mig sedan om ingen i min omgivning kan rädda mig tills vidare. Jag hatar att tigga och låna pengar - och här sitter alltså människan och rent yrkesproffesionellt föreslår att jag ska låna pengar av någon annan. Tyvärr anser jag mig inte ha den möjligheten så jag reser mig och går hem. Hon hade inga fler frågor men lovade att återkomma.
Här står jag nu. Precis som alla andra människor har jag behov av mat och behov till en inkomst som täcker upp hyra och räkningar. Plötsligt har jag ingenting och tvingas låna en annan människas mobil för att ringa socialförvaltningens jour. De beviljar mig två olika rekvisitioner. Den ena på 186 kronor så jag kan hämta ut nödvändiga receptbelagda smärtstillande och den andra på 200 kr så jag kan inhandla det mest nödvändiga i matväg. Hur resten skall lösa sig vet jag inte - men jag har å andra sidan inte gett upp alltsammans ännu.
Sarah von Rauchenberger, Konststuderande levnadskonstnärinna utan pengar.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
