MEDIA
Artikel av Andreas Björsten publicerad 17 okt 2004 kl. 20.06:

Fördomar styr valet av krönikör

Om mallarna efter vilka media rekryterar dem som får skriva i tidningen. Skit i mallarna och skriv om du vill skriva, oavsett ålder, kön, yrke och bakgrund!
Vid mitten av 90-talet kom det stora uppsvinget för krönikörerna i svensk media. Alla tidningar letade efter en ny Linda Skugge. Och Aftonbladet gick ut med en annons där de sökte en ny krönikör som skulle vara under 26 år.
Resultatet? Jo, Aftonbladets nöjesbilaga kontrakterade en ung tjej som började skriva, vars mest utmärkande drag var att hon alltid skrev "&" i stället för "och" i sina texter. Tyvärr skrev hon inte tillräckligt bra, utan försvann igen efter någon månad. (Nej, jag är inte ute efter att pika henne, hon kan säkert bli en bra skribent med tiden, om hon envisas och inte ger upp efter den här första, överdrivna exponeringen.)
Nyligen sökte Stockholm City en ny krönikör, som skulle vara mellan 20 och 30 år och bo i förorten. Och med förort menade tidningen garanterat inte Danderyd! Det finns goda skäl att tro att tidningen ville ha fram en skribent med utländsk bakgrund från en "farlig" förort. En slags fördomsfull inbjudan till festen, alltså.
Nej, självklart är det inte fel att försöka få in så många olika krönikörer som möjligt. Men lyckas tidningarna verkligen med det? Redaktionerna tänker "etnicitet och ungdom", eftersom det är där deras dåliga samveten finns i dag, men varför inte också tänka på att ha varierande yrkesbakgrund och inkomstnivåer på dem som skriver i tidningen?
Det jag vänder mig emot är tidningarnas sätt att tänka i vissa kategorier (men inte i andra) när de ska plocka fram en ny profilerad medarbetare. Hur det än går till, sitter alla tidningar ändå förr eller senare med en uppsättning ganska privilegierade skribenter som jobbar som journalister, författare eller IT-konsulter (oavsett bakgrund i övrigt).
Någon skribent eller krönikör med vanligt yrke är det sällan man ser i pressen, och det är väl den största bristvaran i dag.
Visst, det är ont om genier som kan kliva in direkt från gatan och skriva bra, researchade artiklar omedelbart. Men även i dag finns det säkert arbetarintellektuella. Är arbetarklassens begåvningsreserv helt uttömd, efter 30-talets arbetarlitteratur och 70-talets vänsteruppsving? Ska de som har vanliga jobb bara sitta hemma och spela Bingo-Lotto, eller utgöra publik till det som alla andra gör?
Nej, jag förväntar mig att alla människor är intresserade av att bilda sig och försöker utveckla sitt skrivande, om det är skriva de vill göra. Och tidningarna får gärna uppmärksamma skrivande svetsare, eller 80-åriga pensionärer någon gång, bara som omväxling. Journalist har blivit ett överklassyrke, och många i branschen är totalt okunniga om hur vanliga människor har det, precis som politikerna. Vilket gör att vissa ämnen aldrig uppmärksammas i spalterna, eller uppmärksammas utifrån ett von-oben-perspektiv där man letar "offer" för arbetslösheten, våldet, fattigdomsfällorna etcetera.
Varför inte pröva det mest revolutionära i dag? Det skulle enligt min mening vara att anställa en krönikör utan förbeställd ålder och bakgrund. Kanske kommer han eller hon att leverera texter som ni aldrig sett maken till. Risken finns i varje fall att man den vägen skulle kunna upptäcka något nytt, genom att inte utesluta någon, inte ens de medelålders heterosexuella män det sägs finnas alldeles för många av i dag. (Kvoten är liksom fylld, så du kan enbart glömma alla dina kommande snilleblixtar om du råkar leva med just dessa yttre karakteristika.)
Men allt det där med vilka tidningarna vill ha som skribenter handlar ju egentligen bara om yttre, ytliga saker. På ett djupare plan handlar skrivandet om kunskap, engagemang, viljan att skriva, viljan och förmågan att tränga utanför sitt eget trånga klassperspektiv, samtidigt som man aldrig helt och hållet kan lämna detsamma. En klassresa nedåt kan fylla samma funktion som en klassresa uppåt - man får en skärva i ögat och blir mera misstänksam och genomskådande mot samhällets mekanismer.
Ni insinuerar att jag är avundsjuk? Jo, säkert är det så att jag är avundsjuk på dem som har fasta avtal med någon tidning. Också jag vill ju kunna få ett öre på fickan någon gång från mitt skrivande. Men då måste det svänga bättre om raderna, tiden kräver noggrann research och hårt arbete. (Eller, om vi ska se det negativt, en rejäl skönhetsoperation och en loj, anpasslig själ i spalternas låtsasuppror.)